Tack – också till Hildegard von Bingen

Hildegard von Bingen i öronen, hon levde 1098-1179. Ganska länge sedan. En medeltida nunna som skapade musik som lever idag. Och som kanske är bra att skriva till, den är meditativ, men inte påträngande och den innehåller sällan ord som får mig att förvirra mig. Repetitiva melodislingor som inte har någonting med nutida repetitioner av tre ackord att göra. Toner som enbart tycks skänka ro och frid.

Friden och de tonerna behövs idag. Vet inte riktigt varför. Och då skulle Will Schutz, älskad lärare i The Human Element, han med FIRO-teorin om grupper och människornas i gruppen samverkan med varandra, han skulle säga ”om du visste, vad skulle det vara då”. Och titta upp från sitt korsord där han satt och stod ut med allas våra plågor och tjatigheter i ”encounter” på Westerbeke Ranch utanför San Fransisco. Klart jag vet varför.

Igår åkte fd kärbon och jag till en väns begravning. Det var också vår sista resa tillsammans. Vi är inget vi längre.

Bilresan gav mig tillfälle att reflektera. Dit upp körde han, tillbaka körde jag. Vissa ögonblick var som de var förr, när vi var vi. Andra stunder satt jag och observerade både mig själv och honom. Det jag såg av oss fick mig att känna att det här oavslutade slutet på vår långa relation är som det ska vara. Det är ingenting annat än slut. Jag sörjer vår oförmåga att skapa någonting mera hållbart. Jag gläds åt den glädje vi givit varandra. Den är jag tacksam för. Och jag saknar vardagsgemenskapen, den oftast lättsamma, ibland fnissigt fåniga. Och alla canastavändor där jag förlorade nästan varje gång. Annat saknar jag inte. Idag har jag slängt hans tandborste, ”hans” morgonrock är redan undanhängd.

Fortfarande kan min hand leta efter honom i sängen bredvid min, innan jag vaknar helt. Tack vill jag ändå säga, tack ska du ha – för det vi kanske var två om att vilja en gång. Och är två om att vilja idag. Och jag saknar ostronen.

2015-01-15 18.37.45

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Tack – också till Hildegard von Bingen

  1. lena skriver:

    Sa fint du skriver.Det blir en bok.Kram Lena.

  2. lenaikista skriver:

    Fint att du kan spara och glädjas över de goda minnena.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s