Lyssnar till ”O Jerusalem” med Hildegard von Bingens musik från 1100-talet. Ja, från 1100-talet.

Den får mig att gråta. Den får mig att längta. Den får mig visst att skriva också. Den ger mig ångest över allt som inte går att omfatta, allt som inte blev som det skulle, allt som bara blev. Livet. Jag, och vi.

Glädjen som jag har sådant motstånd mot att släppa in i mig. Tårarna som bara får rinna när jag är ensam. Rädslan för vad resten av livet ska innehålla, eller inte innehålla. Oron för de jag älskar. Allt jag inte kan göra någonting åt.

Solen genom fönstret lyser upp skåpdörrarna på andra sidan i köket. Vindsnurran snurrar på altanplanket. Vinden tar paus emellanåt. Tårarna gör det inte. Möjligen bidrar min halvt urdruckna drajja till det…

Det känns faktiskt befriande. Inte enbart sorgligt.

Tror att det också är tårar för de vänner och kära som dött under det här året. Det känns som om Mats död för ett och ett halvt år sedan släppte loss döden nära mig. Eller åtminstone gjorde mig mera känslig för vad döden faktiskt innebär, vad sorg är. Det visste jag inte förut, trots flera älskades död. Visste inte som nu. Kände inte som nu. Lät mig inte göra det, trodde att jag nog skulle fixa även detta. Nu vet jag att jag inte gör det, fixar ingenting när döden slår till nära. Kan bara känna det de närmast sörjande känner, känna det i hela kroppen och i hela själen. I hjärtat som våndas å deras vägnar. Som vill lindra, men vet att det ju inte går.