Jag gör kålpudding för att slippa läsa mera om Paris och alla döda där. Några av mina franska vänner har bekräftat via Facebook att de mår bra.

Jag känner mig tom, avstängd, oförmögen att ta in det som händer i världen – Paris igen, flyktingar och gränskontroller här i Sverige, danskarna lär beslagta pengar och värdeföremål, Ungern har taggtråd vid gränsen. Döda barn flyter i land i Grekland, SD-anhängare går runt med flygblad som berättar lögner om Sverige, och härhemma sitter två nötter till kändisar och gör pod-inslag om de döda barnen, skämtsamma sådana. En full journalist gör ett radioframträdande där han talar om i detalj hur han ska våldta och skada en kvinnlig kollega.

De unga SD-arna kunde varit mina barn, de skämtsamma kändisarna också, den fulle journalisten likaså. Vad har vi gjort för att skapa dessa monster? De har fått utbildning, mat och kläder, inte behövt uppleva något krig, några av dem har fått kärlek också – och resultatet är detta?

Varifrån kommer hatet, rädslan, tron att allt går att skämta om – också någons döda barn. Vad får de här männen – de jag talar om här är män, men visst finns det hatande SD-kvinnor också – att på allvar hävda saker jag inte vill upprepa. Och tro på sina egna lögner.

När jag häromdagen satt och dagdrömde om vart jag skulle vilja resa förutsatt ekonomi – så var det inte många länder som kändes möjliga: kanske Spanien (även om de har konstigheter för sig även där), kanske Portugal (dito) – inte Turkiet tack vare Erdogan och krig, inte Thailand (politiken och prostitutionen). Norge, Danmark och Finland utgår på grund av samtligas hantering av invandrare och flyktingar.

Mitt lilla hyrda hus utanför Norrtälje framstår plötsligt som en fristad i en hotfull och hatisk värld. Tror jag stannar där.