Det händer att hon fortfarande undrar vad hon ska bli när hon blir stor. Och så kommer hon av sig när hon minns hur gammal hon är. Konstigt att det ännu känns som om det är något hon ska göra innan hon dör. Att det inte handlar om att hoppa fallskärm, eller lära sig italienska har hon klart för sig. Varken kroppen eller huvudet är som de möjligen varit. Det gläder henne att hon har en gnutta nyfikenhet kvar i sig, att hon letar vidare även om hon just inte hittar så mycket.

Fel, häromåret hittade hon skrivandet. När hon behövde det som mest började hon blogga på allvar, och dela sina texter både på en skrivsida och på Facebook. Skrivandet blev den terapi som fick henne att sluta med missbruket av spelcasinon på nätet. Idag känns det inte lika viktigt att skriva som då, hon har kanske tröttnat på sina egna berättelser. Insett sina begränsningar, eller tappat sitt lilla självförtroende utan att skaffa sig något nytt.

Hon har publicerats i två novellantologier och startat sitt eget förlag. Inte själv publicerat något ännu, men införskaffat två ISBN-nummer, ifall att.

Nu minns hon vad hon såg någonstans att Steve Jobs lär ha sagt – att kreativitet handlar om att ”binda ihop punkterna med varandra” – ungefär. En mängd olika saker/infall/tankar som kopplas ihop på ett förhoppningsvis kreativt sätt. Så förstod hon det. På något vis talade orden med henne – kanske är det det hon håller på med. Skriver en snutt, ett antal ord, lägger åt sidan. För att kanske plocka fram och koppla ihop med något hon inte sett eller förstått från början. Hon har gjort en mapp och döpt den till Agnes. Där hamnar nu diverse små texter som kanske hör ihop utan att hon ser det nu.

I Am Not Old
I am not old…she said
I am rare.
I am the standing ovation
At the end of the play.
I am the retrospective
Of my life as art
I am the hours
Connected like dots
Into good sense
I am the fullness
Of existing.
You think I am waiting to die…
But I am waiting to be found
I am a treasure.
I am a map.
And these wrinkles are
Imprints of my journey
Ask me anything.

– Samantha Reynolds

Den här dikten hör också hemma i Agnes mapp. När jag läser den noga ser jag att den talar om ”hours connected like dots”.  Läs mera om Samantha Reynolds på hemsidan http://www.echostories.com/.

Den sista raden i dikten ger mig bekymmer. ”Ask me anything”. Innebär det att jag också förväntas kunna svara på ”allt”?

 

 

2014-03-25 18.23.53

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till

  1. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Hmmmm…..Skönt att läsa dig, men dina frågor ger ringar på vattnet……. Jag tror att vi alla (i rätt ålder) är där du är. Kanske det viktiga är den insikt t ex Samantha Reynolds verkar ha kommit fram till. Vi är där och vi vet det vi vet. Så. Några svar på alla frågor behöver vi inte ha, för övrigt vill de som skulle kunna ha nytta av svaren inte lyssna. De vill finna sina egna svar.
    Säger filosoferande syster,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s