Idag har hon samlat ihop de bilder hon har i datorn av sin döda son. Hon har lovat att skicka dem till hans dotter. De var inte många, flera på hans hund än på honom. Men de som fanns fick henne att gå sönder.
En sen trettondagsafton, ett år och åtta månader efter hans död sitter hon vid köksbordet och tårarna bara rinner. Ingen hör henne, ingen ser henne, katten är ute.
Att se honom igen, glad, leende med sin dotter i famnen, talar om för henne att han är borta, definitivt annanstans, längre bort än bortom nära. Där var han några månader det år han dog.
Hon saknar honom som hon saknade honom medan han levde, de sista åren. Som hans pappa, hans dotter, hans bröder saknar honom. Ibland med ett skratt, just nu med gråt 
och sorg som känns beständig.
Det gär aldrig över, Margareta. Man måste förhälla sig. Bygga ett yttre, som döljer det inre. Välja väg, och bära sorgen varsamt, i det lilla liv som återstår. Och därmed acceptera resten av vägen …
Det går aldrig över, Margareta. Man måste förhålla sig. Bygga ett yttre, som döljer det inre. Välja väg, och bära sorgen varsamt, i det lilla liv som återstår. Och därmed acceptera resten av vägen …
Du har nog rätt i att det aldrig går över, ska inte gå över. Men bygga det där yttre som döljer det inre gillar jag inte, även om jag också gör det, ofta. Tycker om dina ord om att bära sorgen varsamt i det lilla liv som återstår – tack Svenarne.