Bära sorgen varsamt

Klockan är bara sju, hon kan inte gå och lägga sig redan. Hon kommer bara att vakna mitt i natten och tro att det är morgon. Och hon brukar inte somna om förrän efter flera timmar, åtminstone känns det så. Det drar kallt vid fönstret där hon sitter vid datorn, och hon fryser lite trots fleece, långkalsonger och tjocka sockor. Värmefläkten surrar i sovrummet och hon har vikt upp täcket så att det ska bli varmt innan hon kryper ner i sängen.

När hon nu tittar bort mot ”stallet” ser hon att ödlan och hornen hon tidigare såg på väggen är trädgrenar i förgrunden. Dekorativt. Vattenfallet i ån är också vackert nu när isen antar de mest vidunderliga skepnader. Det ser ut som om vattnet fryser mitt i luften och fallet ner mot ån och hänger där utan att sitta fast någonstans. Fast om man ska se det behöver man nog ha lite fantasi och inte alltför skarpa ögon.

I morgon får hon tvätta håret, även om hon drar sig för det kalla duschrummet. Det får gå fort, varmvatten har hon ju, men ingen lust att använda elementen mera än nödvändigt. Hon behöver också in till staden och köpa frimärken, postbilen får inte längre sälja sådana. Nåja, hon behöver handla lite annat också, och kanske titta in på biblioteket en sväng. Senast hade hon inte riktigt lust att leta efter läsbara böcker.

När hon tänker efter så har hon faktiskt skrivit varje dag, sedan årsskiftet, någon dag mera än andra dagar. Men inte är det delar av någon sammanhållen berättelse, bara hennes dagar och våndor. Ibland lite glädje också, som igår när Philippe i Paris inbjöd till ett projekt. Han visade några tavlor han gjort, ville att man skulle välja en av dem, tala om vilket ord man vill ha med sig i det nya året och ge honom en bild som betyder någonting för en. Hon gjorde det, och nu ska ha göra hennes tavla. Ordet hon valde var ”joie/joy/glädje”. Besvärjelse. Hon behöver träna på att vara glad.

16 grader kallt ute och dito varmt i köket. Lite varmare är det nog, men termometern står nära ett fönster och alla fönster i huset är otäta. Hela huset är otätt, men gårdsägaren lär inte göra något åt det. Hon förmodar att det här lilla huset är så illa åtgånget att ingen kan bo här medan det rustas upp. Och hon vill bo här, trots att hon fryser om vintern.

Gårdagen var full av bilder på sonen, sorg och ledsnad. Idag är han lite längre bort, han tar väl igen sig liksom hon. Den där hisnande sorgen och gråten orkar hon inte med varje dag. En vän talade om att ”bära sorgen varsamt” och det är kanske det hon gör idag. Den försvinner inte, ska inte försvinna. Men den ska överlevas, utstås, genomlevas och inkorporeras, bli en del av henne. Den är det redan, men har inte lagt sig till ro och låter sig inte hela tiden bäras varsamt.

Snapshot_20120912

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s