En ny dag. Agnes laddade vedspisen, den krävde två ljusstumpar innan den började brinna stadigt. Syrrans nystickade raggsockor på fötterna som dessutom var instuckna i duntofflorna hon fått av svärdottern i julas. Fleecetröjan på, nu började hon bli varm igen. Det tog alltid emot lite att krypa ur sängen om morgnarna.

Vad skulle den här dagen ge henne, eller hon ge den här dagen? Hon har inga planer. Behöver inte åka och handla, det blir kålsoppa till middag. Hon har ett litet kålhuvud i kylen och buljong framtagen ur frysen. Dagern utanför fönstren är aningen ljusare än igår. Ett par grader kallt och varken snö eller regn. Byggställningar har lastats av på hennes sida av ån, vad ska ske? På andra sidan vet hon att det ska byggas ett hus som liknar det som revs, kanske ska ställningarna här vara någon sorts hjälp för det bygget? Hennes vedbod verkade inte vara i vägen i alla fall.

En vän på Facebook är trött och ledsen på alla troll och SD-anhängare och påhopp. Hon vill flytta till en ”community” som är fri från allt sådant och jobba på distans. Undrar var det drömstället finns? Om det finns någonstans i världen? (Inser efter ett tag att ”community” syftar på någon önskad internetgrupp eller så.)

Agnes är också less på Facebook, och samtidigt vill hon inte förlora kontakten med de vänner där som hon verkligen värderar högt. Ett välfärdsdilemma, långt ifrån den verklighet många flyktingar och invandrare, och utsatta kvinnor, lever i. Äldre människor också, som t ex får oätlig mat i stället för det de betalar för på äldreboenden, eller av hemtjänsten. Hon är glad så länge hon kan bo i sitt lilla hus, bära in ved och klara sig själv. Och klappa sin katt.

De senaste veckorna har hennes son varit väldigt närvarande. Han är särskilt mycket där när hon lagt sig och försöker somna. Hon ser honom framför sig, både död och levande. Just nu önskar hon att han drar sig tillbaka, utom hennes räckvidd, längre bort än ”bortom nära”, som vännen Svenarne uttryckte det i en dikt. Ett tag. Hon blir så ledset dimmig i både kropp och själ annars. Känner sig som om hon befann sig i en jättestor ostkupa av glas. Hon kan se ut, hon förstår vad som händer omkring henne (eller kan fantisera att hon förstår), men allt därutanför verkar vara i en annan värld. Hon betraktar den och bryr sig just inte.

Haren har lämnat spår efter sig i snön. Och bilen behöver borstas igen, kanske skrapas. Det får vänta tills hon ska köra någonstans.

Agnes dammsuger, och frostar av frysen. Det snöar igen. Lätt och tätt. Kaffepaus, därefter ska kålhuvudet skäras i små bitar, läggas i förstärkt buljong och småkokas på vedspisen.