Överväldigande ord

Alla orden kändes överväldigande. Agnes plockade fram texter hon redan tidigare skrivit ut. De behövde gås igenom, en del kanske användas i ett sammanhang som just nu kändes helt okänt. De senaste dagarna hade hon fått flera propåer om att redigera alla sina texter och göra något med dem, av dem. Kanske börja med att skriva en synopsis för de första texterna hon skrivit, de om spelmissbruket på internetcasinon och alla konsekvenser av det. Det bästa som kom ut av det var att hon började skriva.

Och hon vet att hon slutade skriva, nästan, när hennes son dog i maj 2014. Där finns en slutpunkt för en sorts skrivande. Det som kommit därefter har en annan ton, ett annat fokus.

Texterna från sammanbrottet 2009 och fram till april 2014 är genomgångna en gång, kanske dags för en andra vända. När hon läste lite här och där i kväll kände hon inte igen allt som stod där. Hon vet att det är hon som skrivit, men hon som skriver är en annan idag. På många sätt – mycket är också oförändrat.

Samma gamla sambo/fd kärbo etc finns fortfarande i hennes liv, till och från. Hennes fd man också, mera nu än tidigare, efter sonens död. Sonens hund dog i somras efter ett år hos henne. Hon har slutat spela på internetcasinon, hon har precis fått skuldsanering godkänd. Hennes ekonomi är en aning bättre än tidigare. Agnes är äldre, skrynkligare, tröttare och mera stel i kroppen. Och fortfarande älskar hon att bli smekt till en orgasm som tar henne ur hennes hjärnas fängelse. Fortfarande blir hon ledsen och grå av vinter och mörker.

Döden är mera dagligt närvarande numera. Inte skrämmande, men väldigt verklig, väldigt absolut. Närmare på alla sätt. Samma sak gäller livet, det är också mera påtagligt och livsviljan starkare än någonsin. Ändå kan hon fortfarande låta dagar gå i seg kontemplation över tillvaron och dess tristess – trots att hon vet att det bara är hon själv som kan förändra synen på det egna livet. Och trots att hennes hjärna förstår att framtiden numera är relativt kort, inte många dagar kvar att slösa bort.

Någonstans läste hon att ensamhet tycks vara ett ”digitalt flockbeteende” enligt nylig forskning. Som hon förstår det handlar det om att vi vill vara ensamma i flocken. Själv har hon alltid hävdat att hon tycker om ensamhet, att hon har stort behov av att vara ensam. Ibland är hennes beteende enbart en flykt från sociala krav som hon inte riktigt vill ge energi. Hon är lat, och hon vill vara det. Då blir ensamheten en konsekvens. Inte alltid behaglig.

Hon vill inte längre ha någon disktrasa av lin, det trodde hon visst en gång. Och hon har tillgång till fd makens bil, nu när han inte kör själv längre. Hon bor kvar i det lilla huset, har fått ny köksfläkt och nytt golv i toalettrummet. Hon har opererat höger höft och har inte ont längre. Fortfarande hänger sonens jakttroféer på väggarna i det som var hans sovrum, som hon nu övertagit. Hans säng är större och skönare än hennes.

Ännu har hon hans skor i en kartong, och hans kostymer hänger i hans pappas källare. Alla hans chinos, hans tjocka jaktstrumpor och en av hans jackor använder hon. Han är med henne. Hans jakttidningar ligger i ett hörn i sovrummet, hon har inte förmått att slänga dem. Hans dotter hävdar att det finns en artikel i en av dem, där han förekommer. Hon har inte orkat läsa igenom dem. Ännu.

Hon gick igenom alla bilder i datorn häromsistens, för att ge sin sondotter de hon hade av hennes pappa. Det gjorde ont, det gör ont att skriva om det. Inte att ge henne dem. Han är fortfarande hennes pappa, liksom han är Agnes son, och sin pappas son, sina bröders bror.

För Agnes är han mera närvarande nu än när han levde. Beror det på att det nu är enbart hon själv som bestämmer hur han finns, vad hon minns och vad hon inte minns, inte vet, om hans liv? Hon har inget svar.

Vet bara att han är med henne dagligen på ett eller annat sätt, ibland som någon som håller henne plågsamt vaken om natten, ibland som den som får henne att le åt en liten kramig unge i grön heltäckande mjuk frottépyjamas med fötter och tryck-knappar hela vägen fram. Ungefär två år. På landet, på stigen mellan huset och grannhuset och lekstugan. Ibland ser hon honom med armen om sin dotter, stolt över att hon ville lära sig jaga. Hennes lilla jaktjacka och jaktkamouflerade stövlar sparade han, de ligger kvar i min garderob här.

Ibland hör hon det hon slapp höra, men hans pappa hörde – hans vånda inför sitt liv i ett skrik i skogen, en desperation som behövde släppas ut. Hon hör hans ”jag har varit så dum” utan att veta exakt vad han pratade om, hon minns han gråt, den enda hon fick dela med honom sedan han blev vuxen. Han är död och han finns. Så länge hon finns.

 

 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Överväldigande ord

  1. bergalott skriver:

    Suveränt skrivet! Skicklighet med ord som sammanfattar så otroligt mycket. Gestaltningen över en sorg så stor med skriet i skogen är nog ett av de bästa jag läst i den vägen.
    Du är på gång Margareta. Såååå bra!!!!!
    Gomorronkram 🙂

  2. Viveka Seborn Roger skriver:

    Du skriver så vackert och så berörande. Lyssna på Syrran: Sparka igång! Kram

  3. lena skriver:

    Sa vackert skrivet,gar in i hjartat.Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s