Agnes är hemma efter en tur in till stan, hon har tvättat hos fd maken. Och träffat bästa vännen, äntligen för en stunds prat om livet och döden och kärleken och allt däremellan. Hon eldar som vanligt, fast det kanske inte behövs idag, rena vårvädret utomhus. Fågelfrön är påfyllda, ostkanten upphängd igen efter att ha tillbringat någon tid på backen, och katten är lycklig ute.

Bodil Malmsten är död. Agnes sörjer henne. Hon grät till och med när hon fick se det i tidningen, det var nog de första tårar hon fällt över någon hon inte känt personligen. Bodil Malmsten var personlig i sina texter, men aldrig privat – ändå kändes hon nära mig när Agnes läste hennes böcker eller blogg. Nu är hon borta, och saknad. Agnes inser att det är hennes egen generation som dör nu. De som inte blir hundra. Själv vill hon varken bli hundra eller dö just nu.

Hennes liv fortsätter, just nu har hon kört en tvättmaskin och lyckats få plats med tvätten på tvättställningen inomhus. Än är det inte riktigt dags att hänga tvätten ute. Hon gör parallellt en inköpslista för morgondagen, och funderar över att bilens display visade ett batteri med någon krumelur på medan hon åkte hem. Den ”hostade” också lite några gånger. Bilkrångel fixar hon inte på egen hand, men hon ska ändå in till verkstaden i morgon för en liten sak som fattas på hyllan ovanför bagageutrymmet, garantin gäller fortfarande. Kanske kan hon fråga där vad som pågick. Förutsatt att hon får igång bilen…

Födelsedagstulpanerna är fortsatt vackra, de fick stå kallt medan hon var borta.