fortsättning

Lördag, klockan är bara 8. Hon behöver inte gå upp så tidigt, behöver aldrig gå upp tidigt numera, men vaknar ändå. Minsann buffar på henne och kittlas med morrhåren, vill ut. Hon gör frukost och sitter med temuggen framför sig när telefonen ringer. Det är ”mannen hennes”.

”Nu är det slut, jag har nog fått en stroke, vad är numret till ambulans”, hör hon en ansträngd röst säga. ”112, ring genast.” Sedan letar hon efter nummer till sönerna och får småningom kontakt med bådas hustrur… De hör av sig när de vet något. Allt snurrar i hennes huvud, kan han öppna dörren för ambulansen? Han hade tydligen ramlat i köket, men inte gjort sig illa? Han pratade som vanligt, även om rösten var mycket ansträngd. Får han som han vill nu, en stroke som gör slut på alltsammans? Vad händer?

Igår när de pratades vid nästan grät han över att grannfastigheten sågat ner trädet där skatorna byggt bo. Vad som hände med skatungarna visste han inte.

Den här dagen blir en dag av väntan. Hon byter lakan i sin säng för att göra någonting en kort stund. Sedan sitter hon bara där vid köksbordet igen, fortfarande i morgonrocken. Nu har det gått snart en timme sedan han ringde, nog borde han vara på sjukhuset nu? En av svärdöttrarna lovade ringa henne när de visste något, ingen av sönerna var hemma. Hon ringde dem så fort hon hittat numren, de brukar inte talas vid.

Två timmar. Tystnad. Katten har kommit in. Hon har duschat och klätt på sig, dricker kaffe – eller snarare, låter kaffet stå och kallna. Försöker tro att han är i goda händer. Väntar.

Hon försöker skriva, igår döpte hon mappen där det här dokumentet förvaras, till ”Vad ska hon göra nu” – otrevligt lämpligt namn. Vad ska hon göra nu, mer än att vänta? Hon hittar inte flera ord.

Telefonen. Svärdottern: ”han är på hjärtintensiven på KS, röntgas nu, kanske en infarkt, kanske kranskärlsproblem, ingen stroke”. Ambulansen hade kommit fort, tog bara någon minut, och han är ”pigg och pratar och så”. Fortsatt väntan, han tas om hand, hon blir lite lugnare.

Hennes huvud vet att han är gammal, han har kronisk leukemi och han har hjärtflimmer, äter mediciner. Det hjälper ju inte, hon blir orolig och ledsen hur som helst. Även om de inte längre bor tillsammans, hon kanske inte ens kan kalla sig ”särbo” numera – så är han ”mannen hennes”. Och hon är någonting för honom. Kanske kan han ringa själv senare…

Vedspisen har slocknat, den får fortsätta med det. Vart det här skrivandet tar vägen vet hon inte, visste inte igår och vet än mindre idag. Hon tittar på den gulröda tulpanen som fått för sig att växa i dikeskanten utanför hennes staket. Hon tog in den häromdagen när hon talat med förvaltaren om att där skulle ordnas en parkeringsplats för bilen. Nu står den på hennes köksbord, den växer fortfarande och hon klipper av en bit varje dag. Den är vacker. Och vedspisen brinner igen, henne förutan. Gott tecken?

Hon löser supersvåra sudoko på nätet, envist, gör om när det blir fel – och lyckas till slut. Telefonen är tyst. Klockan är snart två på eftermiddagen. Hon sysselsätter sig en stund till genom att förbereda en middag hon inte har lust att äta. Och väntar. Hon har läst tidningarna på nätet, flera gånger. Klappat katten. Diskat. Druckit vatten. Hon törs inte ringa till hans telefon, försöker lita på att hon får besked när något finns att berätta. Händerna är kalla.

Sonen ringde halv fem, hjärtinfarkt, ballongsprängning, hårt medtagen, hjärtstopp någon minut, ingen idé åka dit idag, de har varit där hela dagen. Då vet hon i alla fall. Lev, säger hon, lev. Sov och vila, och vaknar du inte så du död, bara så du vet det. Men hon hoppas du vaknar och mår en gnutta bättre i morgon än idag.

Hon har ätit lite, nu är det dags för en bedövande Gin Tonic, hon ska ingenstans i kväll. Katten sover på sin dyna på köksbordet, hon har pratat med fd maken och berättat hur det är, och han har glatt talat om att nu har han en blue tooth-grej till sin telefon så att han hela tiden hör bra. Hon är utmattad.

Nyss ringde han själv, ”mannen hennes”, kunde knappt prata, hade legat på operation tre timmar för ballongsprängning, var slut. ”Det är inte mycket kvar nu. Det förstår jag ju. Om inte annat så tar lungpajen livet av mig.” Vi kom överens ändå om att jag åker in i morgon, men att vi hörs per telefon dessförinnan. För att, eller för att inte, krocka med familjen, var oklart.

Hon vet inte om hon ska vara lättad eller ännu oroligare, han låter så ansträngd, så trött. Och ändå är hon så tacksam och glad att han ringde henne, att hon fick prata med honom, att hon kan hoppas att det inte var för sista gången.

Så trött är också hon. Den här dagen lär henne, igen, att ingenting går att planera, ingenting går att veta i förväg. Det enda som finns är nu, och nu, och nu – och så småningom kanske då. Eller sedan.

Hon stänger av datorn, och sätter på den efter en stund. Som om hon hade något hon absolut måste skriva. Det har hon inte, men någonting jagar henne, någonting säger åt henne att kanske… Någonting. Himlen utanför fönstren är svagt rosa (kallt i natt?), eller så är det hennes GT som gör den rosa. Hon har pratat med båda sina söner, båda är oroade och oroliga för ”mannen hennes”. Båda vill veta hur han mår i morgon. Det vill hon också, hon vill hoppa över den här natten och tro att han läker till kropp och själ till i morgon. Det vet hon naturligtvis att han inte gör, men lite kanske?

Hon försöker läsa, Clive Barker ”Weave World” – alldeles i början skriver han om ”the place where we choose to embark. Somewhere between a past half forgotten and a future as yet only glimpsed.”

Där befinner hon sig nu, inte för att hon är klar över vad hon håller på att “embark”. Något annat är på väg, ännu en okänd tillvaro, en bland flera av de hon levt i de senaste åren. De där liven helt utan känd karta, utan referenspunkter, där allt måste uppfinnas och hittas på nytt, eller för första gången, oftast det senare.

Hon börjar tröttna på att uppfinna livet igen, som om det inte kan stanna något så när stilla ett enda ögonblick. Och så flinar hon åt sig själv, det är klart att det är stilla ofta, ibland så stilla att det är det hon klagar över. Just nu är det inte stilla. Hon har nästan inte lugnat sig efter sorgen som tog henne igen när sonens dödsdag inföll den 12 maj. Finns det födelsedagar så finns det dödsdagar, även om hon önskar att hon inte visste om det. Ovanpå det all oro de senaste veckorna för ”mannen hennes”, akut sjukhusbesök (hjärtat), läkarbesök (lunginflammation) och det senaste hjärtinfarkt, idag.

Hon vet att det är han som har och hade ont bortom allt förstånd. Veta är en sak, inse och omfatta en annan. Hon gör så gott hon kan vad det anbelangar. Men, eller och, det blir väl mycket ibland, mera än hon tror att hon kan orka med, men hon vet ju att det gör hon, orkar, så länge hon andas. Hon ger inte upp, även om det är nära. Även om hon pratar om det som om det vore nära.

Hon har lust att flytta till Näsåker (om det inte vore så att namnet är så jävla fult. Resten verkar bra, Johanna.). Apropå ny karta, okänd mark, något annat än det hon hittills känt till. Ta mig annanstans, radera hjärnan, töm minnet. Börja om, igen. Men den vars minne raderas får inget användbart minne i stället. Jag tänker på ”Fortfarande Alice” som jag läste häromdagen, om Alzheimer. Det enda liv som är möjligt med något så när intakta själsförmögenheter är att försonas med de minnen man/jag har och leva vidare. Ändå.

Dags att stänga av datorn igen och läsa vidare? Hon gör bådadera.

Söndag – hon vill inte vakna, men gör det, lika tidigt som vanligt. Till samma kärleksfulla (eller utlängtande) buffande från Minsann. Så ler hon, när hon kommer ihåg sondotterns samtal sent igår kväll. ”Vad har hänt med farfar?” Missförstånd när hon läst om ”mannen min”. Det reddes snabbt ut och vi hade ett långt och gott samtal, om sådant som pågår i hennes liv just nu, skola, bästa vänner, killar (”neej, jag är nog för självständig”), att bo ensam och ibland vara ensam. Att tvätta en hel lördag.

Nu är det söndag, och hon väntar på telefonsamtal, klockan är halv nio och hon vågar tro att han åtminstone har överlevt natten eftersom ingen ringt ännu. Frukost. Vedspisen värmer, bara femton grader i köket när hon steg upp.2013-11-27 14.26.44

 

 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s