… men så kom livet emellan, brukar det visst hävdas.

Här kom döden emellan, din död, din barmhärtiga död, din jävla död. Den kom emellan två liv, ditt och mitt. Ditt tog den med sig, mitt återstår ett tag till.

Ett tråkigare liv, utan fåniga upptåg och påhittigheter, utan ostron och bubbel en måndag, för all del också utan din pyramidala egocentricitet. Utan ditt generösa hjärta och din obegripliga småsnålhet ibland. Utan alla dina snapsvisor, som kunde sjungas även utan snaps. Utan din envishet. Utan din glädje i andra människor och din lust att ständigt möta alla, kända och okända. Och utan canasta. Utan med mera.

Jag lovar att skåla för dig i min ensamhet, med bubbel, men utan ostron. De får vänta tills det blir säsong igen. Jag lovar att fortsätta glädjas åt vårt liv tillsammans, åt våra svängningar upp och ner, av och på genom alla år. Summa summarum glädje och kärlek.

Du fattas mig, och du fattas din familj. Önskar dig frid.