Annorlunda

Din död, din bortovaro, att du fattas mig, är annorlunda jämfört med när vår (inte din och min, min och fd makens) son dog. Du och jag pratade ofta med varandra också när vi inte sågs, sonen och jag gjorde det inte. Han ville nog inte prata så ofta med mig. Numera kan han inte värja sig, jag pratar med honom vare sig han vill eller inte.

Det jag ville säga handlar om att jag saknar dig som mottagare av funderingar, tankar, ibland djupa och svåra sådana, flams, missuppfattningar, tycken. Nu finns det ingen där som jag kan skicka sådant till. Ingen som tar emot, ingen som ibland inte begriper vad jag håller på med, ingen som protesterar och har en totalt annorlunda uppfattning. Det är tomt på andra sidan.

För vem ska jag nu berätta att din lök växer i komposten? Att havsörnen for förbi också idag? Att det grävs där det har grävts tidigare, och att jag inte begriper vad som pågår, här på gården? Att det inte spelar någon roll. Att min den där parkeringsplatsen mellan trädet och den lilla bergknallen inte verkar ha prioritet ett, det spelar heller ingen roll. Bilen parkeras nere vid stora huset, en bit från träden som släpper blomfnas. Att jag är ledsen. Att det idag är ett år sedan Rösti dog.

2015-02-06 10.17.16Att jag får kärlek och goda kommentarer när jag berättar om din död, och att en enda människa (som jag trodde annat om) skickat en absolut obegriplig kommentar om min ”besvikelse” och ”var är din ro, din glädje, ditt hopp?”.

Min glädje finns i minnena av vår glädje, mitt hopp är tillfälligt annanstans, och min ro hittar jag bara stundtals – besviken är jag möjligen på att det faktiskt förhöll sig så att också du måste dö. Och jag, en gång. Besviken är jag inte på dig och mig, vi for hit och dit i vår relation och det fick vara så. Kanske ville även hen trösta, orden landade fel i mig.

Du ser, jag kan fortfarande gny och gnälla och inbilla mig att du hör och ser. Jag får fortsätta prata med dig som med sonen, det fungerar hyfsat. När du nu är där du är, var nu det är. Dina tårar, mina tårar, bara rinner. Solglasögon på när jag om en stund ska åka och handla, det är mulet och kallt och dina vindlekor snurrar.

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s