Du skulle ha …

Min hjärna har svårt att tro att du är borta, att du är död, just du – död. Hur gick det till?

Något vet jag ju om det, men det är som om du bara fattas, du bara inte är där du var, din son säger ”han klarade det inte”, du dog. Jag vet, ibland tror jag att jag förstår, men ändå. Kanske hade det roat dig på ett konstigt sätt att en av vännerna i Västmanland, Anders K, dog samtidigt som du. Birgitta berättade det idag. De var bekymrade över hur de skulle veta när du begravs, jag kunde inte hjälpa med någon information. Försökte säga att det kanske inte spelade så stor roll med en blomma hit eller dit, du visste att de tyckte om dig och du gillade dem. För mig är det tillräckligt, kanske inte för dem. Lovade att berätta om/när jag vet mera.

Idag tog jag fram oxfilén som du och jag skulle ätit i veckan. Den ska jag äta i morgon, jag ska dricka bubbel till och tänka på dig, minnas och sakna dig.

Inte har jag någon citrusmarmelad heller, och jag kommer inte att göra någon, det var ditt jobb. Har några tomma burkar med vackert bemålade lock, får väl koka rönnbärsgelé eller lingonsylt till dem. Öppna ostron är inte aktuellt förrän i höst, kanske kan jag träna och lära mig. Vedspisen kan jag få igång på egen hand numera, där behövs du inte – men annars behövs du. Så. Jag behöver dig. Nu måste jag lära mig att inte behöva dig. Att vara mig själv nog. Så ledsamt, så sorgligt, så ensamt. Inte ett enda dugg enastående, bara taffligt och tomt.

Dina två ”vindlekor” snurrar på altanplanket. De vet inte att de borde stanna, när du stannade.

”Du skulle ha, du skulle ha, du skulle ha” – ord som far genom mitt huvud – du skulle ha tyckt att sälen i ån idag var häftig, du skulle ha älskat att måsen har ett bo i den fina parkträdgården vid stora huset, du skulle ha tyckt att jag behöver mera marmelad och gjort sådan, du skulle ha tyckt att det är trist att jag får äta oxfilén ensam, dricka bubblet ensam och försöka öppna ostron ensam, i höst. Du skulle ha…

Frågan är vad jag ska.

 

 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Du skulle ha …

  1. esmaralda skriver:

    Du skriver så fint om din saknad att min saknad känns lättare. Mina tankar rullar på och jag försöker låta dem rulla, inte stanna och fundera så mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s