Det är inte nog med att du är död. Jag är också död, den jag var innan du dog finns inte längre. Men än får inte jag begravas, jag har ett uppdrag – att återuppfinna mig själv, att hitta den som nu är jag.

Jag känner henne inte. Hon vet inte heller vem hon är. Eller varför. Visst, hon har familj som skulle sakna henne om hon inte fanns – men hur ska hon finnas, som vem ska hon fortsätta leva? Den bilden är ännu okänd. Hon har visserligen tidigare i livet levt i det här okända landskapet och överlevt. Men nu vet hon ingenting. Vet bara att hon skriver som besatt.

Idag har hon ätit er oxfilé, med rostad squash och potatis och mozzarella. Hon har skålat med dig i bubbel. Hon har pratat med dig. Ibland kan hon fylla i dina ohörbara svar, ibland förblir de okända. Det spelar ingen roll, hon pratar med dig ändå. Katten ser emellanåt lätt undrande ut, men lägger sig till ro igen. Och lättstörda grannar har hon inga.

Nu behöver hon börja skapa sig själv, igen – ungefär som då, för sju år sedan, då allt brakade samman. Då försvann du också, men då kunde du komma igen. Och gjorde det. Så inte nu.