Ska vi, ska jag, ska vi avsluta varandra? Vi är inte mera, vi har varit ”inte mera” tidigare, men aldrig på det här absoluta, oundvikliga sättet. Du är inte mer, jag är. Tycker som alltid väldigt lite om att vara utan dig, vare sig du är/var med mig eller inte.

Nu är du annanstans, går inte att nå, går inte ens att tycka om eller illa om. Vi har älskat, vi har tyckt genuint illa om, vi har varit likgiltiga (ganska), vi har varit glada, lyckliga, fnissiga och ledsna, otroligt ledsna. Både du och jag. Nu är bara jag ledsen, du är fri. Det är det enda som gläder mig.