Alla bilder på dig

Idag har du inte varit i mina tankar varje ögonblick. Jag har vilat från saknaden, rensat rabatten, räfsat gräs (och mossa). Åkt och handlat. När jag tittar på gamla bilder i datorn inser jag hur många jag har där du är med. Ibland kunde jag tycka att det var tråkigt att bara jag fotograferade, nu är jag glad att det var så. Du finns där, med bullarna du bakat, marmeladen du kokat, ostronen du öppnat. Med kantarellerna vi plockat och du rensat. Med blommorna du tog in däruppe vid huset utanför Sala, innan du sålde det. Dit jag var välkommen igen, efter vårt dramatiska uppbrott 2009.

Två veckor och två dagar har du varit död. Min hjärna kan inte riktigt hantera den vetskapen, men den gör det ändå. När jag såg din dödsannons fick jag bekräftat att du dog på pingstaftons kväll, några timmar efter att vi pratat med varandra för sista gången. Jag var inte riktigt säker tidigare, vilket ”klockan tio” som din son menade när han ringde på pingstdagen.

Den där första veckan var jag ensam här. Ville vara ensam med dig.

Måndagen efter första veckan åkte jag hem till fd maken och tvättade mattor i hans stora tvättmaskin. Sedan följde han med mig hit, hem till mig. Han är här, läser och tar en liten promenad, sover i ”din” säng. Jag har bytt lakanen nu. Jag saknar din hand, att lägga min i, när jag ville under natten. Nu vilar min hand på Minsanns mage om nätterna.

Saknar hela dig, hela tiden – utom när jag glömmer det ett ögonblick. Att skriva ger mig tröst (fast jag inte vet vad tröst är, när det inte finns någon tröst). Ger mig något som underlättar. Att dela det jag skriver i bloggen och på Facebook ger mig kärlek från vänner. Säkert finns det några som inte gillar det jag gör, kanske tycker att jag exploaterar din död och gör oss märkvärdiga – det bryr jag mig inte om. Vi var märkvärdiga. Du var det och jag är det. Jag försöker komma ihåg det när jag våndas inför din begravning. Tar adjö av dig här, om och om igen, men vill också göra det där, i den där storstilade kyrkan som jag aldrig tidigare varit inne i. Du har gott sällskap, om du nu får din grav hos farbror Ludde och din bror. Men det vet jag ingenting om. Ännu. Kanske får jag veta. Eller ta reda på.

IMG_0668

Alla sniglar du plockade och tillagade, efter konstens alla regler. Tack för dem också.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s