Du är ovanligt tyst

Idag hjälpte det inte ens att trötta ut kroppen med att försöka räfsa gräset jag klippte igår. Tankarna surrar och tjatar, fastnar i ledsna spår. Ångest som tar luften ifrån mig. Jag trampar runt, sätter mig en stund och går upp och runt igen. ”Har inget att läsa”. Inte sant, har (några) olästa böcker, men ingen läslust. Bläddrar i Bodil Malmstens Samlade dikter, men de pratar inte med mig idag.

Fd maken är hänsynsfullt tyst, han känner mig väl och vet att det mesta blir fel när jag är så här trampig. Vet inte om det är rätt ord för mitt sinnestillstånd – obalanserad är kanske mera korrekt. Emotionellt dränerad. Bottenlöst ohjälpligt ledsen. Vill inte fastna här, vill distraheras, få lust att göra någonting. Ett möjligt korrekturuppdrag kanske kan rycka upp mig en stund.

Just nu behöver jag ta mig elva dagar fram i tiden utan att kraschlanda. Då har din begravning ägt rum, någonting är annorlunda jämfört med idag. Din kropp finns inte mera, men du finns i någon form, även om du är okaraktäristiskt tyst.

Om nätterna pratar du med mig. I natt var jag hos dig när du dog (fast jag inte var det i den sk verkligheten), och sade nästan argt till dig att ”men ge dig iväg nu då, du är färdig här”. Du höll med, du gav dig av, du dog och nu vet jag inte var du är. Jag får bestämma mig för att du är i gott sällskap – din bror, min son, vänner. Känner jag dig rätt får du snabbt nya bekanta dessutom. Men du får gärna forsätta dela med dig av det du oftast gav mig, livsglädje, lek, fniss. Det som inte alltid var lika angenämt kan vi strunta i. Kanske hittar vi ett sätt.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Du är ovanligt tyst

  1. livsglimtar skriver:

    Ibland finns det inga ord bara ett varande som liksom hovrar över tillvaron i sin väntan på att det ska lätta, bli lite mer balanserat igen. Den tiden så obarmhärtigt rå, gör sitt med vår själ, släpper oss fria en dag utan att man förstår varför, men själen vet och förstår när det är dags. ❤

  2. livsglimtar skriver:

    Rätt vad det är känner du att du har ”landat” igen. Jag finns här med dig ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s