”Finns” hävdade jag i min halta haiku i morse. Och det ser ju så ut, jag sitter här, jag låter fingrarna gå. Har lätt huvudvärk efter att ha läst förströelsebok hela dagen, Clayton ”Dans med förhinder” – lättläst, roande, bildad på det där oefterhärmliga engelska sättet. Nu är den utläst, omläst. Jag har gått in från altanen, vinden känns kall i skuggan och näsan är tillräckligt röd av solen trots solkräm. Och klockan är bara 5 på eftermiddagen.

En annan blogg /Kajplats 23) hade hittat ett inlägg på min blogg, från januari i år. ”Bära sorgen varsamt” var min rubrik, vackra ord som då handlade om sorgen efter min son.

Nu är det du som är död, och jag må bära även den sorgen varsamt. Hur man nu gör. Jag vet att jag medvetet försöker omfatta saknaden med både glädje och ledsnad, att jag pratar med dig och fortsätter dela vardagen med dig. Det blir lite ensidigt. ”Bära sorgen varsamt” – vet inte var jag hittade de orden, kanske var de dina, Svenarne, poet i Sundsvall? Oavsett så känns de omtänksamma, omslutande, accepterande, helande. Och jag är inte där ännu, men på väg.

Och jag vill bära sorgen lika varsamt som jag skulle burit det här fåelboet, men det fick stanna kvar i trädet.