Andas, och andas igen

Likaväl som jag kan släppa fram ångesten, kan jag jaga bort den. Genom att andas, röra på mig – sitter just nu och vaggar som om jag hade ett ledset barn i famnen – gå en vända i huset, dricka lite vatten, öppna ytterdörren och släppa in lite kvällskylig vind. Jag kan det och jag gör det. Den ska inte få mig att sitta här och hålla andan tills jag flämtar, och kroppen stelnar. Jag släpper inte in den, försöker skriva bort den – går också hyfsat. Andas, hyperventilera inte, andas ända ner i magen och släpp ut, andas igen och igen.

Ruska loss axlarna, vrid huvudet fram och tillbaka, skulle behöva en rejäl massage. Låt tårarna rinna om de vill det, snörvla på. Snyt dig, snyt mig. Är det jag som pratar eller är det hon? Släpp ut getingen som smitit in, altandörren är öppen på haspen så katten kan göra som hon vill.

Att förlora den man älskat och varit nära, länge – är omvälvande. Det hjälper inte att vi är gamla båda två, att vi länge har insett att döden skulle komma till någon av oss, snart. Båda trodde vi väl också att du var närmare döden än jag, eftersom du varit sjuk länge. Det tog vi inte in, vi spelade canasta, åt ostron och drack bubbel, pratade mycket och skrattade, flamsade som om inte döden fanns. Vi var tillsammans så ofta och så mycket som vi båda ville. Det är jag glad och tacksam för idag. Nu är det bara jag som kan förvalta alla de goda minnena. De mindre goda har vi pratat tillräckligt om för att jag ska känna och hoppas att de var historia.

Det var mig du ringde till när du behövde hjälp, när du var rädd och ledsen. Jag var inte hos dig när du dog, sörjer att jag inte kunde lindra någonting de sista timmarna – men jag är innerligt glad att du ringde till mig samma kväll och att vi fick prata lite, även om du var mycket trött. Senare på kvällen dog du.

Och här sitter jag och slåss med mig själv. Ser inte fram emot din begravning på fredag, ser inte fram emot att inte ha dig i sängen bredvid min och kunna sträcka ut handen innan vi somnar. Ser inte fram emot att nu få skapa all min tid på egen hand. Saknar dig. Såg i ”canastablocket” att du vann sista gången vi spelade, höll på att skriva senaste. Sista. Det var bra.

På torsdag ska jag ut i skogen och hämta en lagom liten granruska till dig. Det får bli min kistblomma.

DSC00894

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Andas, och andas igen

  1. bergalott skriver:

    Åååååååå… så du har det. Kram och goda tankar från Västerfärnebo i denna natt. ❤ ❤ ❤

  2. lenaikista skriver:

    Gott att höra att ni pratat färdig om de dåliga och fortsatte att skapa goda minnen.

    Att ha eller vara någon som kan förvalta de goda minnena är nog det närmaste jag kan komma ett liv efter detta… Tänker på dig.
    PS: Gillar granruskan 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s