Har burit ut datorn på altanen, eftersom jag av totalt oklar anledning sprungit in och kollat mejl etc minst en gång i halvtimmen. Som om jag väntade på något/någon.

Slåss med mig idag också. Läser ”God morgon midnatt” av Reginald Hill, välskriven thriller med en översättare som förstår att använda uttrycket ”häfta i skuld”. Ändå läser jag bara några sidor i taget innan rastlösheten får mig att röra på mig. Om det så bara handlar om att vagga mig. En citronfjäril kommer och hälsar på där jag sitter. Dina vindlekor snurrar lite, ibland. Jag är glad att du reparerade dem när du var här sist, även om jag skrattade lite åt dig då.

Att prata med dig så här gör oss verkliga för mig. Nu finns du inte längre i din fysiska kropp, men i mitt sinne finns du. Och där vill jag ha dig länge, precis som jag har min döde son. I rabatten växer en potatis, förmodligen en som du petat ner där, bredvid gräslöken. Pionerna har slagit ut idag, det är varmt och torrt. Sitter under parasollet som du inte fick njuta av. Gårdsägaren har promenerat förbi med sin mops och förvaltaren i sällskap, diskuterat och pekat bort över ängarna. Bron över ån nere i kröken växer till sig, och antagligen också en väg längre bort ner mot sjön. Åtminstone far bilar och traktorer fram och tillbaka åt det hållet.

Jag har inte räfsat bort allt gräs som klipptes förra veckan, borde göra det innan det möjligen kommer regn. Vill inte. Ett flygplan drar ett streck över himlen bland sommarmolnen. Jag har flyttat ut pelargonerna, trots att järnnätterna inte är överståndna ännu.

Har pratat med bästa vännen, som nu tycker att det är skönt att vara ensam på landet – hittills har hon enbart blivit påmind om att mannen hennes är död. Och syster K ringde just och undrade om jag hade lust att följa med på Jerry Williams i augusti, hon bjuder – jatack sade jag. Glädje båda delarna.