Nu.

Tar fram ett tomt dokument, tror kanske att jag ska skriva – och ser omedelbart att bordstabletten bredvid mig behöver torkas av. Kaffemuggen drällde. Så, jag slutar skriva innan jag ens börjat. Känns igen.

Läste med behållning Camilla Davidssons ”Pensionatet vid världens ände” och påmindes om Eckhart Tolle och ”The Power of Now”. Någonstans i bokhyllorna finns boken, bara står där och väntar på omläsning. Jag behöver träna på att hålla mig i nuet, inte i det förflutna (vare sig det är trevligt eller otrevligt) och inte i den okända framtiden. Har tränat en hel del genom livet, och lärt mig att välja mina tankar (och därmed ofta känslor). Har arbetat med att förmedla insikterna till andra människor. För egen del har jag inte lyckats särdeles väl.

Nu, alltså. Nu slåss jag med ord som inte vill. Jag vet inte vad det är jag väntar på, mitt förstånd inser att inget lär förändras om jag inte gör det. Ändå väntar jag. Fingrarna lägger sig stilla på tangenterna, hjärnan går i stå. Suckar gör jag dessutom, apropå tankar och känslor eller hur det nu var.

Nu. Det är välsignat tyst i huset, jag är ensam och använder inte hörapparaterna. Ljuvligt. Nu är himlen molnig, men det är varmt och skönt. Sitter inomhus eftersom jag inte ser att skriva ute. Och när jag ändå är inne borde jag därmed skriva. Nu.

Huvudet talar om att det enda som finns är nu. Och nu, och nu. Tills jag dör, jag också. Nu är du död, annars skulle jag ha ringt till dig och berättat om dina små potatisar som växt i komposthögen, de som jag ska ha till middagen idag. Och jag skulle ha talat om att jag äntligen räfsat fjolårsgräset, och dessutom klippt runt trappen och framför huset. Nu skulle du ha glatt dig åt potatisskörden och skämtat om att ringa Findus. Möjligen skulle du sagt ”piffalainen” också.

Nu blir jag tårögd av saknad, och ”stackars mig” – och ändå är det inte jag som är död. Jag lever ju nu. Igår kan jag inte göra mycket åt, och i morgon vet jag ingenting om. Vet inte ens om jag kommer iväg till loppis som jag hoppas. Däremot vet jag att jag får stuva undan det som står i hallen och hoppas på en resa till loppis i morgon, om det inte blir något av. Alltså ingenting som har med nu att göra. Packar inte bilen förrän i morgon.

Nu behöver jag ideligen tala om för mig att du är död. Borta, inte längre pratbar, ingenting längre. Nu slipper du dina sjukdomar. Nu finns du som någon som fanns en gång. Nu finns du i mig så länge jag finns. Du, liksom de andra av ”mina döda”. Nu.

DSC00910

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s