Augustinus om ”tre epoker”

”Skriv, du har din bok i dig.” Glatt tillrop från stöttande vän. Skrivandet brådskar, min tid blir kortare för varje dag. Det blir allas – men det märks inte lika mycket ens när ”man” är sextio, det går fortfarande att hålla kvar illusionen att livet är evigt, åtminstone mitt liv. Numera är det svårare.

Vinden ruskar om träden, det börjar bli höst, igen. Alltför snart är det gråmörk november. Min kloka och belästa syster skickade mig följande citat:

Augustinus, 300-talet e Kr

”Och icke kan man säga: det finns tre epoker – den förflutna, den närvarande och den tillkommande. Istället borde det heta: det finns tre epoker – den närvarande som rymmer den förflutna, den närvarande som rymmer den närvarande och den närvarande som rymmer den tillkommande.

Ty i vår själ förefinnes epokerna i detta tretal, annorstädes finner jag dem icke.

Det förflutnas samtidighet är minnet, det närvarandes samtidighet är iakttagelsen och det tillkommandes samtidighet är hoppet.”

 

Apropå nu, då och sedan…

Släpp alltså november nu, stanna i den närvarande epoken som rymmer den närvarande och iakttagelsen. Nöjer mig med att begripa Augustinus så, men visst ligger det mycket i att det tillkommandes samtidighet är hoppet – även om just november för min del inte rymmer mycket av hopp. Möjligen om ännu en vår, ännu en sommar, helst flera. (Begriper inte riktigt hans val av ordet ”samtidighet”, undrar vad det stod i originalet, förstår inte betydelsen.)

Du får inte flera vårar eller somrar, du är död. Det har jag svårt att begripa, skymtar omfattningen av det ett ögonblick och får svindel i magen. Du gör fysiskt ont i mig. Ofta kan jag fortsätta leva, göra det jag ska (hyfsat), äta, dricka, städa, tvätta, irritera mig på småsaker, morra, skratta till och med, och så mitt i någonting inser jag att du faktiskt är död. Borta. Hit kommer du bara någon enstaka gång i mina drömmar, häromsistens i sällskap med Minsann – och jag blev så glad. Tills jag vaknade.

Jag åker till biblioteket och förser mig med en hög böcker, tack och lov kan jag läsa. Absurt att läsa snart sagt vad som helst för att få tiden att gå. Parallellt med vissheten om att tiden, min tid, är kortare än den någonsin varit.

Och om en dryg vecka ska jag åka till syrrorna i Uppsala, de bjuder mig på Jerry Williams show. Det blir härligt, veckan därefter handlar om hundpassning, också fint. Om inte annat så kommer jag ut på promenader.

Det blir nog ingen bok skriven idag heller. Men en vacker flugsvamp blir det.

2014-09-14 12.50.50

 

 

 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s