Alter ego A

Försöker komma fram till vilken dator som kan passa mig, både ekonomiskt och funktionellt. Inte helt enkelt, språket i annonserna är mestadels obegripligt. Vill dessutom ta i datorn, känna hur klaviaturen fungerar, få mig att tro att just den modellen är den jag behöver. Per internet fungerar inte detta.

För övrigt har jag ingen lust. Alls. Känner mig kulen, som vädret ungefär. Vill inte läsa, vill inte skriva. Kan inte skriva. Tjatigt, jag vet.

Såg att en vän på FB nog skriver om Ingrid, med förkärlek för likör och häftiga kärlekshistorier. Inte särskilt lik min Agnes, men förmodligen ett alter ego även Ingrid. Agnes idag? Tja, hon sitter i sin stol i sommarhuset, ryggen känns formad efter ryggstödet och datorn går varm i hennes knä. Fläkten flåsar.

Fingrarna far över tangenterna, hon vet precis vad hon vill berätta. Hennes liv är för tillfället alldeles uppochnervänt, men det bekommer henne inte. Hon nästan älskar kaos, livet har lärt henne att därefter kan allt bara bli bättre. Men än är det inte därefter.
2014-04-20 17.40.36

Agnes hus ska renoveras (hon misstänker att det mer eller mindre ska rivas och byggas upp likadant, men välisolerat igen). Det innebär att hon måste flytta, husvärden ska skaffa en likvärdig bostad.

Just nu vet hon inte mera, det blir förmodligen inte förrän till nästa sommar, men hon har börjat röja och packa i flyttkartonger. Och sopsäckar. Rörigt överallt, men samtidigt lite skönt att få någon sorts överblick och inse hur mycket hon faktiskt inte behöver. Det kanske hon aldrig har gjort, men det är mycket som sparats ”ifall att”. Skrubben vid altanen är full, gamla kuddar, täcken, ett par datorer som hon bestämt sig för att inte ens ladda och kolla, högtalare i en stor kartong, Saft-Majan får nog följa med än en gång, gamla bokföringspapper.

Eftersom hon måste flytta på värdens initiativ står han för kostnaderna. Bra, nu kan hon göra sig av med de gamla IKEA-sofforna hon ärvde efter sonen. Om hon alls ska ha någon soffa räcker det med en. Det fyrkantiga soffbordet på hjul åker också ut, och en av sängarna i sovrummet – hon behöver enbart en gästsäng numera. Alla bokhyllor och alla böcker ska med till den nya bostaden.

Hon har mängder av vita lakan, flera med vackra broderier som hon kanske tänkt göra gardiner av någon gång. Läggs nu i loppishögen, som växer fort. Mängder av glas hamnar också där, snapsglas som hon aldrig använder, hon behåller några för att de är gamla och vackra. Svärmors engelska servis, inget av barnen vill ha den. Nysilverbesticken. Gamla kräftknivar med svarta bakelitskaft. Med mera. En gång ville hon äga allt det här. Det vill hon inte längre.

Kläder får gå till insamlingsställena. Hon behöver till exempel förmodligen inte mer än två vinterjackor, den hellånga fina yllekappan kommer hon inte att använda igen, inte heller trenchcoaten. Capen med pälskant i mjukaste ylle (ärvd efter syrrornas au pair-värdinna i England) behåller hon. Den är elegant och hon har hittills bara använt den en gång, men den får stanna.

Nu måste hennes äldste son hämta sin döda brors jakttroféer, de kan inte följa med i flytten.

Här blir Agnes trött. Hon behöver ta igen sig en stund med en kopp kaffe. Kopp kaffe stämmer, hon dricker sitt kaffe i en grön och rosblommig stor kopp inhandlad på Myrornas för fem kronor.

Hon har bett alla bekanta om gamla tidningar att packa glas och porslin i, kartonger har hon kvar sedan förra gången. Själv prenumererar hon inte längre på någon papperstidning, hon nöjer sig med att ögna nyheterna på internet. Mer elände än så vill hon inte ta del av.

Kaffet är urdrucket och hon bestämmer sig för att redan nu göra den där köttgrytan hon planerat till middagen. Hon putsar högreven och skär i små bitar, skalar lök (färsk, chalotten och vitlök) och morötter, skär stora champinjoner. Hon har visserligen frysta kantareller, men de ”försvinner” i en sådan här gryta. Kryddor och ett par buljongtärningar, så får det hela stå och puttra tills det blir klart. Bara att värma senare, och göra i ordning det som blir över till frysen.

Nyss läste hon ett recept som såg gott ut – linda baconskivor i en muffinsform (utan pappersformarna, hittills har hon inte använt formen hon köpte för något år sedan eftersom hon inte kunnat förstå om muffins gräddas med eller utan formar), knäck i ett ägg till varje baconskiva, grädda i 200 grader i 12 minuter. Det ska hon prova vid tillfälle, hon behöver ju inte fylla alla hålen i formen.

Helst skulle hon nu vilja gå ut och sätta sig på altanen. Men, temperaturen inbjuder inte direkt, det är bara 15 grader. Och solen gömmer sig, hon stannar inomhus.

När hon inte skriver, läser hon. Just nu en norrman, Lars Mytting, boken heter ”Simma med de drunknade”. Hans språk fascinerar henne utan att hon riktigt kan säga varför. När hon började läsa den här boken kändes det som att inleda en spännande upptäcktsfärd, den känns inte som läsning enbart för att tiden ska gå eller hon ska distrahera sina ibland alltför ledsna tankar. Den känslan är sällsynt numera.

Att röja bland allt hon samlat på sig genom livet är också en fungerande distraktion. Tills hon blir sittande och gråter för att hon hittar en vackert avskalad krok av äppelträ, skapad av ”mannen hennes”. Han dog i våras, hon saknar honom och hans lekfullhet. Agnes har just aldrig lärt sig leka, säkert lekte hon också när hon var liten – men hon har glömt vad och hur. Han fick henne att tramsa och larva sig och skratta, han bakade bullar och lagade mat, plockade och tillredde sniglar (vinbergssnäckor!), han öppnade ostron och krävde kräftor i mängd när den tiden kom. Hon har köpt frysta sniglar på Lidl, de väntar i frysen, men hon känner inte för att äta dem i sin ensamhet. Någon gång kanske. Det känns inte som om det blir flera ostron för hennes del.

Hon är inte van att ta hand om allt själv, även om hon bott ensam de senaste åren. Mannen hennes har besökt henne och alltid funnits i bakgrunden till hennes liv, också varit där när han varit frånvarande. I drygt trettio år har hon haft honom med sig, vare sig han ville det eller inte. Ibland ville han inte. Nu är han så definitivt död. Hon kan inte längre längta och hoppas, bara sakna. Och inse att hon behöver lära sig att också öppna ostron, om hon vill ha några. Kanske hon dessutom behöver lära sig att vilja ha ostron igen. Inte utesluta sådant som var deras och som nu bara är hennes. Begripa att ”bara hennes” inte är så bara. Det tar emot, det känns besvärligt, det kommer att ställa krav på henne som hon kanske inte ens vill klara av.

Det är lite svårt att föreställa sig ett liv på egen hand. Hon har förstås fortfarande både barn och barnbarn, fd make, syskon och vänner. Men ändå, större delen av sin tid kommer hon att tillbringa i sitt eget sällskap, på sina villkor. Det är hon själv som ska skapa varje dag och dess innehåll, eller brist på innehåll. Det är hennes rutiner som gäller i huset (vilket hon nu bor i). Hon ser sig omkring. Lusten att bara gå ut genom dörren är stark, men stark är också insikten att då får någon annan ta reda på alla hennes pinaler. Försvinna för gott lär vara knepigt, hon tänker ju inte ta livet av sig. Det är hon fortfarande alltför nyfiken för. Hon vill veta hur resten av hennes liv blir. Veta om hon småningom blir gladare, känner sig mindre övergiven och ensam. Har mera energi och lust.

Kanske skulle hon ändå kunna försvinna annanstans någon månad, har hon råd med det? Pensionen är tillräckligt stor för att hon inte ska få något bostadsbidrag, men det betyder ju inte att den är stor. Hon får nog vänta med resa bort-andet några månader, och kanske hinna spara lite.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s