Regn, blåst. Kanske blötan väcker svampen, det vore fint. Att hitta en enda trattkantarell, som jag gjorde i söndags, är alldeles onormalt.

Det här är väder då jag är tacksam att jag har tak över huvudet, mat så jag klarar mig och ingenting att vara rädd för. Igår kväll såg jag halva filmen Human på svtplay, vidunderligt vacker och förfärligt hemsk. Människor som är berövade allt. Där ögonen berättar att hoppet om ett liv är borta. Barn som säger att de inte är rädda. En tidigare amerikansk soldat som säger att dödandet väckte hans lust att döda igen, och att han bara väntar på en anledning. Jag orkade inte se färdigt, kanske börjar jag på resten i kväll.

I Aleppo bombas ruinerna och ännu flera människor dör, varje dag. De som kunde fly har kanske kommit till Sverige.

Parallellt pågår här utvisningen av alla barn, ungdomar och andra som vi i Sverige inte har plats för, inte har råd att hjälpa till ett liv. Vi har fått möjligheten, de har kommit hit i tro att de ska finna trygghet. Vi skickar ut dem, hämtar dem snabbt från olika förvaringsställen och skickar iväg dem. Ofattbart omänskligt, för mig länge bokstavligt o-troligt att detta skulle kunna hända i mitt land. Nu är det också ”normalt”. Lika normalt som alla strävanden från politiskt högerhåll att närma sig det nazistiska, rasistiska och allmänt främlingsfientliga riksdagspartiet, vars namn jag inte ens vill skriva.

Om två år har alla medborgare i Sverige chansen att förändra vårt land – om till det bättre är svårt att sia om. Idag vet jag inte vad jag ska rösta på, men jag har absolut klart för mig vad jag inte ska rösta på. En allians som den vi har idag är inget trovärdigt alternativ.