Hon kan inte somna. Agnes har gått upp igen, efter att ha legat och snurrat i sängen någon timme. Vimsan undrar vad hon håller på med. Nu sitter Agnes vid datorn igen, med en liten whisky bredvid sig. Som om den skulle få henne att sova. Hon saknar sängkamraten sin, han som kunde nås när hon sträckte ut armen och lade sin hand i hans. Han finns inte där längre, har inte gjort det på snart ett år. Att det är tomt i sängen är bara en av de saker hon saknar.

Hon har inte tramsat, inte samtalat allvarligt om liv och död, inte spelat canasta på hela den här tiden. Inte lekt. Hon har ätit ostron, öppnat dem alldeles själv, och hon har druckit gott vin. Har just inte skrattat. Häromdagen ringde en av vännerna från Västmanland, de saknar honom också. Och är trogna fd grannar, som ringer henne i stället. Kanske kommer de och hälsar på till sommaren, numera har de inga kor att passa.

Ett par dagar har hon haft ont i ryggen, det har känts som ett hotande ryggskott. Idag är det borta. Hon har räfsat lite utomhus, har klippt lite onödiga grenar på det stora trädet. Han som kör grävskopan på gården har gjort fint utanför hennes vedbod, tagit bort döda buskage och alla alltför grova plank och stockar som låg mot husgaveln. Allt det där hon en gång trodde hon skulle kapa till ved. Han klättrade också upp på taket och klippte av alla gamla telefonledningar som bara hängde och slängde. Agnes är tacksam. Den stora stenen visade sig vara en del av berget, och då får det vara så. Nu ska det sås gräs, det blir fint.

Det är nästan nio plusgrader ute, och drygt femton inne i köket. Agnes eldar inte, det känns ovant. Hon behöver fortfarande sin långa särk och morgonrocken utanpå, där hon sitter. Men hon fryser inte. Väderprofeterna säger att det ska bli kallt igen, hon bryr sig inte. Har inte kollat om hon uppfattat rätt. Det visar sig.

Whiskyn är uppdrucken, nu tänker Agnes göra ett nytt försök med sömnen. God natt. (Bilden visar sängen i Maróni, inte hemma hos Agnes. Lika skön, lika ensam.)