Provokativ tomhet. En oskriven manussida stirrar på henne. Nyss smorde hon in händerna, så att hon inte skulle kunna skriva. Nu kladdar hon ner tangenterna ändå.  Vissa blänker mera än andra. Ingen nederbörd av något slag ännu, men tydligen snö längre inåt (?) landet. Trist, det också.

För ögonblicket har hon Frida Kahlo som bakgrund på skrivbordet. En kasse med konstnärens bild hänger som en tavla på väggen i huset i Maróni. På andra väggar hänger vackra halsband, tavlor, vad som helst som är dekorativt och går att hänga på en vägg. Eller stoppa in i något skrymsle i stenväggarna i huset. Roligt, ibland överraskande, hela tiden kreativt. Agnes tittar på sina egna väggar. Hon har i alla fall tavlor i köket och i toalettrummet. Tillräckligt kreativt för hennes del. Jakttroféerna och duvhöken i sovrummet vill hon helst förbigå med tystnad.

På spisen puttrar en soppa/gryta. Det doftar gott. Våffelsmeten kan slänga sig i väggen (helst inte här dock). Hon får väl hälla ut den bakom någon buske. Våffeljärnet åker in i skåpet igen, och där lär det få stå länge. Hon minns våfflorna de gräddade utomhus i vårsolen, där på gården i Västmanland. De var goda, eller så var det miljö och sällskap som gjorde dem goda. De hon fick till igår var bara stabbiga.

Något doftar gott eller luktar illa. Agnes minns inte, men hon tror att det var mannen hennes som fick henne att skilja på det ena och det andra. Han var ju väluppfostrad. Som svärmor, som fick lära sig att man aldrig var mätt, man var belåten. Agnes blir mätt. Och ibland dessutom belåten.

Nu snöar det, om det kan kallas snöfall. Enstaka, veliga flingor som tycks tveka innan de landar någonstans. Alldeles väldigt onödiga, Agnes vill ha varm och skön vår nu. NU. Även om dagarna då är lika långa och tomma som nu. Hon vill inte frysa längre, vill inte sitta med sin gamla poncho över axlarna i köket. Vill inte elda. Vill möjligen fortfarande tända ljusen på bordet.