Livsviktiga böcker

2014-01-10 13.41.39Att sprattla med fingrarna hjälper inte. De skriver inte mera för det. Men om hon gör som så ofta, börjar skriva, kanske ”det blir något” någonstans i dokumentet. Nyss fick hon lust att kolla ordprogrammet Scrivener, men hon fick inte klart för sig om det kostar eller är gratis. Kostar förmodligen. Det får därmed vänta.

Väntar gör mycket i hennes liv just nu. Hela livet känns som en stor paus. Hon väntar på att livet ska bli spännande, glatt, intressant, fyllt av förväntan. Att det ska sluta med att vara trist, tomt och ensamt. Att hon ska komma på intrig och resten i den där boken hon förmodligen aldrig kommer att skriva. Att hon trots det ska få användning för åtminstone ett av de två ISBN-nummer hon skaffade i mera optimistiska dagar. Det brådskar. Ändå väntar hon, som om hon hade oändlig tid på sig, som om slutet på det här livet inte alls låg inom räckhåll. Rimligtvis.

Och väntan har aldrig gjort att det man väntar på faktiskt sker, inte som hon minns just nu i alla fall. Är det skillnad på väntan och längtan, kanske längtan är mera känslosamt än grå väntan? Längtan är farligare. Tänk om det hon längtar efter infinner sig, och efter ett tag inte visar sig vara så längtansvärt. Lika farligt som att älska, kärlek rymmer också sorg, någon gång. En gång som aldrig går att förbereda sig inför.

Hon är tjatig, upprepar sina temata (har man en gång för länge sedan läst latin sitter en del i), tar om dem hela tiden – död, sorg, saknad, tomhet, ålderdom. Ändå finns det också en liten glimt i henne som inte riktigt tror på att allt det där faktiskt handlar om henne. Hon kan sitt födelsenummer, vet att hon i februari fyllde sjuttiofem år, ser på sina händer som är förvillande lika hennes mammas, hennes hår är grått, och ansiktet skrynkligt. Kroppen stel. Ändå finns den där lilla skymten av glöd därinne i henne. Men den tynar, är på väg att falna av pur brist på näring.

Ibland får hon energi av att skriva. Hon använder skrivandet för att flytta sig till någon vagt annorlunda existens, där oro och bekymmer tycks blekna lite – trots att det ofta är sådant hon skriver om. Märkligt. Någon poängterade hur Facebook kan vara en flykt, och det inser hon också. Skrivandet är nog samma sorts flykt. Kognitiv beteendeterapi är det väl i så fall också, ett sätt att träna hjärnan att ta till ett annat beteende än det invanda, skadliga eller åtminstone olämpliga. ”Göra om, göra annorlunda”. Idag verkar det som om KBT är det som ska kurera alla sorters psykiska problem, från beroenden av allehanda slag till det som kanske värre är. Hon tror inte riktigt på det, men hon vet att det kan fungera i stunden. Skrivandet känns mera läkande, när det vill sig.

Allt hon skriver är fragmentariskt, en liten mängd ord här och dito där. Och när orden också blir många är sammanhangen fortsatt spretiga. Ett tag tänkte hon att ”Sorgkanter” kunde vara en bra titel på boken om kärleken till mannen hennes, och sorgen efter hans död. Nu har hon låtit sig tappa farten, projektet känns lika dött som han. Hon har läst igenom det hon skrivit, hon har strukit och försökt hitta någon form som kan fungera. Hon har inte lyckats. Det får vila ännu ett tag, hur länge är oklart.

I bokhyllan står en gammal Anatole France-bok, ”Herr Bergeret i Paris”. Veterligt har hon aldrig läst den, och just nu letar hon olästa böcker. Utgavs av Norstedts 1928, detta är tredje upplagan. Gammaldags verbformer, en bok att läsa sakta. Kanske klarar hon det, oftast läser hon alltför fort. Gertrude Stein´s ”Alice B Toklas självbiografi” orkade hon inte läsa ut. Det blev alltför mycket av name-dropping, alla dessa kända och okända människor som nämndes hela tiden. Tämligen lite om Alice Babette Toklas, mera om Gertrude Stein…

Böcker är livsnödvändiga, har alltid varit det. Yngste sonen ringde nyss och lovade ta med sig åtminstone en bok som han kunde tänka sig att hon vill läsa. De hon själv hade med sig är antingen utlästa eller lagda åt sidan. Inte ens läshunger får henne att konsumera vad som helst.

När hon var barn bodde hon på biblioteket, läste alla böcker därhemma, och alla böcker hos mormor. Också de som stod upp-och-ner i bokhyllan, för att inte locka till läsning. Motsatt effekt för hennes del. De handlade om Kvinnan, Sexualitet och liknande. Ivar Lo-Johanssons ”Bara en mor” stod rättvänd i bokhyllan i stora rummet, kanske hade ingen läst den och insett att den var väl så sensuell. Hon läste allt, från fem-böckerna av Enid Blyton, Pelle Svanslös och Pippi Långstrump till Sally Salminens Katrina.

Fortfarande är hon allätare när det gäller böcker. Men de ska vara välskrivna, utan alltför många korrekturfel, och numera också i lagom stor grad så att hon ser att läsa dem utan besvär. Hon är tacksam över biblioteket i Norrtälje, där finns både gammalt och nytt. Här på landet går bibliotekarien ut på lagret och kollar om de har den gamla bok hon vill läsa. Ofta har de den, om inte försöker de i alla fall.

Böcker gör det som skrivandet, och terapierna, gör – de flyttar henne till en annan värld. En bättre värld så till vida som den inte är hennes. Den kan vara grym och våldsam, den kan vara obegripligt outhärdlig, men den är inte hennes. Hon kan läsa, för en stund vara annanstans och sedan glömma.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s