Jag läser om Queniee och Harold Fry, han skickar vykort som säger ”vänta på mig”, hon ligger och dör långsamt på ett hospice någonstans i England (Rachel Joyce, Miss Queniees osannolika kärlekssång).

”Vänta på mig”, du väntade inte på mig, jag väntade kanske inte på dig heller. Du dog. Men det lilla jag läst i boken gör ont. Vem kan förväntas gå igenom halva England till sin döende en gång älskade (min förmodan, har bara läst lite) – vem skulle kunna älska så? Inte jag, inte du.

Getingarna tar sig in via kattluckan idag, jag släpper i bästa fall ut dem via fönstren. Tror kanske att någon av dem fortfarande finns inne i huset.

Blir ledsen i hela kroppen och i hela själen (i den mån den finns) när jag råkar se ett inslag i nyheterna på teve, om åldersbestämning via föråldrade och aldrig någonsin humana metoder – de används fortfarande, och syftet är att skicka iväg ungdomar. Tillbaka  till Afghanistan till exempel, till ett liv som är ännu sämre än det vi i Sverige skulle kunna erbjuda. I den mån vi erbjuder något alls. Jag mår illa.

Nu sitter jag för resten av kvällen i min stol, vägrar att ens slänga en blick på teven. Vill inte se, vill inte ta del av spekulationer, gråtande föräldrar i Manchester, drunknade barn i Medelhavet utanför Grekland. Vill inte. Frågan är vad jag vill?

Jag har svårt att faktiskt förstå att ditt och mitt, vårt emellanåt, liv är färdigt. Jag finns fortfarande åtminstone någotsånär, du finns inte alls. Eller bara hos mig, i mig. Hur gick det till, när borde jag ha förstått att det inte skulle vara alltid? När borde jag ha tagit till mig det jag förstod? Kanske var det bra att jag inte gjorde det, kanske kunde vi därför fortsätta leva, fortsätta säga att vi skulle fira din födelsedag ända tills du dog? Utan att jag därför blev särskilt förvånad när du dog…

Förmodligen kommer jag aldrig att förstå mig på livet och allt det består av. Jag kommer aldrig att fatta hur liten jag är i det hela, jag som är universums mittpunkt för mig själv. Det är vi nog alla, utan att vi alltid står för det – ingen utom jag själv är mitt viktigaste uppdrag, mitt liv är det största och det enda jag kan ta del av. Alla andras är sådant som ingår i mitt, men inte lika obegripligt avgörande, inte lika livsviktigt. Betyder det att din del i mitt liv var mindre viktig än min del i mitt liv? Jag tror att min del i ditt liv var mindre viktig än din del i det? Men det kanske enbart var min vanliga kvinnliga förminskelsevana? Du sade en gång ”dig som jag kanske älskat mest” och det var i ett sammanhang där du var besviken och ledsen på mig… Om jag vill kan jag betvivla min kärlek till dig, din till mig. Det finns ingen som kan säga emot mig, eller någon som talar för mig heller. Och så lär det vara tills jag också är borta.