Funderingar

Nu har Agnes kollat mejl – inga nya, men hon skickade ett till ena syrran. Hon har varit inne på Facebook, tämligen ointressant. Läst tidningarna, soduku (eller hur det nu stavas och vad det heter i pluralis törs hon inte ens fantisera om) återstår som möjlig kvällssysselsättning. Banken har inga roligheter att berätta om, de betalningar som bör göras får vänta lite.

Hon och fd maken har satt upp nya ”persienner” i rummet här på landet, borrat och dragit skruv och fått ihop hela IKEA-paketet efter diverse huvudbry. ”Vimmelvals” eller så heter produkten, känns relevant. Nu sitter de (gardinerna) där om någon vill stänga ute världen någon gång. Varken Agnes eller fd maken hade klarat detta på egen hand, men tillsammans gick det till slut.

Hon har ätit glass också, efter middagen, och pratat med yngste sonen. Så vad ska hon nu göra? Sitta still och mantra i sin fåtölj, med hörapparaterna urtagna och fd maken tittande på teve som hon slipper höra. Tja, det är en möjlighet. Hon kan läsa, Sarah Water´s ”Livstråden” ligger på bordet bredvid henne. Eller hon kan gå till sängs, men ännu är klockan bara nätt åtta. Om hon går och lägger sig nu kommer hon att vakna vid femtiden i morgon bitti, alldeles för tidigt. Och osäkert om hon då kan somna om.

Fundera kan hon göra, om hon komme på några kloka funderingar. Det gör hon inte. Hon försöker tala om för sig att bilen behöver tankas innan hon far iväg igen på någon aningen längre utflykt. ”Kom ihåg”2014-12-03 15.45.19 heter det, och det tycks bli allt mera osäkert. Men, i helgen hos vännerna som firade gemensam födelsedag insåg hon att hon nog minns mera än hon minns… Namn på gamla vänner från samma arbetsplats till exempel. Men bridge kan hon inte spela och är hon otroligt ointresserad av att försöka förstå sig på. God mat och god dryck och hemfärd på förmiddagen dagen efter passade perfekt.

Tankar som infinner sig: vänskap förändras, människor förändras och förändras inte – båda delarna kan vara knepiga att förhålla sig till, för Agnes åtminstone. Dessutom hör hon sämre i ett uterum (som blir ungefär som att befinna sig alldeles utomhus) och det gör henne tystare. Inget någon beklagar sig över förmodligen, men för egen del känner hon sig vid sidan av det som kanske pågår. Och hon noterade (lite småelakt) att mannen i huset genast bytte samtalsämne när hon började säga något om mannen sin och hans frånvaro. Han och ännu en av ”våra” män är inte längre med oss, men det var bara hon, och senare även värdinnan, som skålade för de som saknades…

Det är en fundering – varför kan vi inte prata om de av våra kära som dött? Är det för att den egna döden är så inom räckhåll? Vi är alla i åldrar mellan drygt sjuttio och åttio – och har rimligen kort framtid. Eller är det så att det är enbart respektive närstående kvinnor (i det här fallet) som är intresserade, som saknar? Agnes har inga svar, men hon låter sig irriteras. Mannen i sällskapet assisterade henne dock med att köra in bilen genom en smal infart, och ut när hon skulle åka hem. Det var tacknämligt. Köra in kanske hon fixar, men backa ut är mera tveksamt.

Kanske en bild av hennes tillvaro – köra in går hyfsat, men backa är svårare?

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s