Aldrig, alltid, borde

Agnes hittar inget att läsa. Nyss fick hon ett getingstick i foten, hon var barfota och getingen kröp på golvet… Den är numera död. Hon släpper ut dem när hon kan, men inte när de sticks.

Hon är tacksam över vinden som ger en skön svalka idag, temperaturen i skuggan är drygt 25 grader.

Långsamt börjar Agnes inse att hon nog aldrig mera kommer att smekas av en man hon älskar och smeker tillbaka. Aldrig mera vara en annan människa så nära som i en ömsesidig kärleksstund. Aldrig mera kyssas som förr.

Vilket jävla trist ord ”aldrig” är, och hon som för det mesta försökt undvika både ”alltid” och ”aldrig”. Hävdat att inget någonsin är vare sig det ena eller det andra. Men nu är hon nog beredd att rucka på den övertygelsen.

Flera aldrig – jogga (enbart skönt att slippa), hoppa över diken (hon skulle hamna mitt i), sjunga snapsvisor. Aldrig mera allt annat som kroppens förfall gör omöjligt, gå flera mil, cykla i timmar, simma långt, gå i svampskogen en hel dag utan att gå vilse (har för all del inte bara med kroppen att göra, något med lokalsinne också). ”Fortfarande” är möjligen ett roligare ord att utforska – fortfarande är hon nyfiken på livet och vart det tar henne, vill älska, vakna glad, tacksam för en dag till.

Tja.

Hon påminner sig om tacksamheten som är så lätt att försumma. Agnes vet med förnuftet att hon har mycket att vara tacksam över. Både i det liv som var och i det som återstår. Ändå är hennes hjärta ledset, eller om det är hennes tjatiga hjärna som envetet gör henne sorgsen och tung till sinnes. Också nu i det som plötsligt blev sommar omkring henne där hon sitter mitt i naturen. Hon får slåss med orden, leta efter dem, försöka begripa vad de säger henne, vad de vill förmedla. Vid det här laget – så gammal som hon är, så död som du varit i över ett år, etcetera – borde hon vara klarare över det mesta än hon är.

”Borde” är ett annat ord som borde förbjudas. Det både ställer krav och antyder att det som ”bordes” samtidigt aldrig kommer att ske. Absurt. En frisk, ännu levande sjuttiofemårig kvinna borde vara nöjd, borde stilla sig, borde vara mera farmor än hon är, borde vara snäll och tålmodig. Hon borde dessutom inte gilla Dry Martinis, dricka vin till vardags, köra bil för fort, läsa det mesta (alltså både litterära böcker och chic-litt /väninnans nedlåtande ord om en bok Agnes läste häromsistens/. Hon borde veta vad hon ska bli när hon blir stor – även om hon kanske börjar misstänka att hon aldrig kommer att nå det stadiet i sin utveckling.

Hon borde vara glad. Det blir hon kanske i höst när hon hittar sådana här!

20160911_143008[343462]

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Aldrig, alltid, borde

  1. livsglimtar skriver:

    Alla de där värstingsorden, önskar jag kunde få dem att dunsta ut ur mitt liv. Som mina egna ord när du skriver om allt även jag kunde förr, långa promenader, skogen hela dagen osv.
    Undrar om inte ordet Förr också kunde ingå i den där buketten med ouppnåeliga, jobbiga ord.
    Känner att jag inte kan koncentrera mig då Monacos Gran Prix kör tvärs genom vår stuga, kan inte fatta att maken alltid sitter som ett klister när bilarna rullar runt, runt och jag önskar att ljudet försvann. Ljud mest, men även visst ljus har blivit min fiende nu för tiden. Men nu ska jag brygga en kopp kaffe, det som var kvar i termosen var ingen höjdare. Puss påre!

  2. beskrivarblogg skriver:

    Och puss på dig – jag har som tur är en fd make som kollar teve med hörlurar – jag slipper både se och höra! Hänför gärna även ”förr” till de där otrevliga orden – skön kväll önskar jag dig/er!

  3. bergalott skriver:

    Agnes insikter är mina tankar och jag känner dessutom en resignation över allt det som är slut. Det som aldrig återkommer och så den förbenade tacksamheten som ska sitta som ett överkukku och stoltsera att det finns. Ska finnas – borde finnas. Fyyyy… för den lede, så less jag blir.
    ❤ när du skriver ❤

  4. beskrivarblogg skriver:

    Kram vännen min, instämmer i resignationen, för det mesta – men ibland mopsar jag mig och säger att ”nu jäklar”…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s