Skrivretreat i Näsåker

När Agnes klev in i morse hemma hos Johanna satt Karin i en fåtölj och sjöng. Vackert, melodiöst – Agnes blev stående med jackan på och datorväskan i handen. Hon bara lyssnade, lät musiken ta sig in i henne, göra henne gott.

Efter den rejäla frukosten (Agnes åt havregrynsgröt för första gången på åratal) blev det guidad visning (tack Lo) av gudinnemuseet lite längre ner längs Storgatan. Där fick Agnes klart för sig att Den Heliga Ande är av kvinnligt kön. Det har hon aldrig vetat, kanske aldrig reflekterat över heller. Det var konstigt gott att få den vetskapen. Museets utställning visar hur gudomligheter från mycket långt tillbaka var kvinnor. Så småningom var de likvärda gudapar. För att förvandlas till ett patriarkat, manliga herregudar. Gudar med makt att döda, till skillnad från de kvinnliga gudinnornas makt/förmåga att föda. Den ”utvecklingen” tycks vara stark just nu också.

Massage en timme ovanpå detta, ett möte med en människa som gav Agnes det hon just då behövde. Så kan livet också få till det ibland, kanske i synnerhet här i Näsåker. Agnes vill komma hit igen. Av dunkla anledningar är det hälsosamt att vara här.

Församlingshemmets lunch varje torsdag mellan 11 och 13, man betalar vad man kan och vill. Fullt i matsalen, gott och trivsamt. Kaffe efteråt, med kaka. Mitt i smeten sitter kyrkoherden (eller i alla fall en man med prästkrage på sin svarta skjorta), en kock med diamant i örat och stort skägg och uppenbar kunnighet i att koka klar grönsakssoppa, med persiljerot och lite vitvinsvinäger för att ta bort för mycket morotssötma. Män med ”indiska” mössor likaväl som resliga runda vanliga medelålders gubbar. Och respektive kvinnor. Härlig blandning, som kanske eller kanske inte är typisk för just Näsåker.

Det slår Agnes att hon just uppfyllt en av sina önskningar från häromdagen – massage. Det ska hon se till att ha råd att fortsätta med när hon är hemma igen.

Under massagen var Agnes nära att börja gråta. Sorg ville lite tveksamt fram, men stannade vid några tårar. Den tar sig ut en annan gång. Det kändes inte som om hon höll den tillbaka, den bestämde själv att det inte behövdes idag. Tacksamhet är det hon känner idag, över livet och de möten livet kan ge.

Nu sitter hon och två skrivkompisar och skriver i Gästis trivsamma rum. Agnes har inte telefon och därmed kamera tillgänglig, men Johanna har visat en hel del av sitt hem många gånger. Livet är gott.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s