Sam Carlquist och Agnes idag

Onsdag. Agnes dyker upp med väldigt ojämna mellanrum. Sen sist har hon varit upptagen med annat än skrivande. Än kan och vill hon inte riktigt berätta vad det handlat om, bara att det nog är något bra. För ögonblicket är hon, jag och fd maken samt Molly i mitt hem, det har varit drygt 11 grader kallt i natt, men än just ingen snö. Det är vitt ändå utanför fönstren av den snö som fallit tidigare. En stor gren har blåst ner från ett träd i syrenhäcken, och mängder med små kvistar är strödda över ”hela” tomten runt huset. Jag är glad varje gång inte bilen står på sin plats under det stora trädet när det stormar.

Idag har Agnes fått för sig att hon ska skriva. När det inte kommer några nya blogginlägg, och helst från henne, så blir det heller inga besök och inget bloggläsande. Idag har en tapper människa trots det varit där och kollat, ännu ingenting idag heller.

Vad kan hon berätta? Jo, hennes blodtryck var helt OK efter dygnsmätningen, men det har hon nog redan sagt. Igår åt hon hårt bröd med sådan emfas att hon bet sönder en tand. Inte kul, och förmodligen dyrt när hon väl kommer iväg till tandläkare. Håret set eländigt ut, behöver klippas, men hon lider fortfarande av sviterna av den dåliga klippning som utfördes för ett antal veckor sedan i Sundbyberg. Dit ska hon aldrig gå igen. Kanske ringer hon Eppi på Krukmakargatan när väl pensionen ramlat in på kontot. Hon är hittills bäst på att ta hand om Agnes hår.

Solen jobbar för att ta sig fram på en disig himmel, snö på väg? Vedspisen äter upp hennes ved, är hungrig hela dagarna, men får vila om nätterna. Hon måste köpa ljus, bara några värmeljus kvar i huset. En kraftigt grönskande pelargon håller sig på något sätt vid liv i köksfönstret, bredvid en liten klen kaktus, det enda som finns här av ”mannens min” stora arvekaktus. Undrar om resten lever annanstans?

Sam Carlquist, älskad poet, skrev just detta på Facebook (där också gruppen Sam Carlquists diktsamlingar finns) –

Jag saknar någonting att sakna;
vaknar bara för att vakna.

Agnes kan känna igen att vakna bara för att vakna, men hon saknar. Saknar mannen sin, som nu varit död i snart tre år. Saknar den döda sonen, som i mars fyller 52 år. Saknar sig, som hon kanske var en gång.

Saknar uppdrag gör hon också. Vill gärna ha ett någorlunda jämnt inflöde av korrekturläsning och redigerande. Inte enbart för arvodet, nästan viktigare är sysselsättningen. Hon kan känna att hon är bra på det hon gör, och att hon behövs. Det behöver hon. Och jag.

20190116_102558.jpg

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s