Läser i Utskärsfolk (av Malcolm Hane och Staffan Sjöberg, Bokförlaget Max Ström 1999) om Emmy Andersson, som är ett år äldre än Agnes är nu, och bor i en liten stuga, ensam på Långviksskär i södra skärgården. Där, men i annat hus, har hon levt med man och barn. Mannen är död, barnen utflyttade, men hon bor kvar. Eldar sin vedspis som värmer köket och det enda rummet. Kokar sin tvätt, lastar den i skottkärra och kör den ner till båten, far längre ut på vattnet för det är så mycket ”sleke” längre in i hamnen. Där ute sköljer hon tvätten, som blir vitare än i någon tvättmaskin. Och hon känner sig inte ensam.

Hon väcker många känslor hos Agnes. Beundran, förundran, respekt. Hur länge orkar hon, eller orkade. Agnes har inte läst ut boken Utskärsfolk, och vet inte ännu. Det är tio år sedan den kom ut.

Emmy har en vindsnurra som ger el, så att hon kan ha ett litet kylskåp och teve. Internet och WiFi finns förstås inte, och saknas inte heller. Telefon drogs in av militär någon gång. Hon verkar vara en mycket levande kvinna, så länge hon lever. Hoppas hon får leva där länge.

Den här kvinnan ger perspektiv på liv och kanske framför allt, kvinnoliv. Den sortens kvinnoliv i Sverige försvinner förmodligen med henne. Jag lever inte lika primitivt, även om mitt hyrda hus också värms av vedspis. Där finns elektriska element, men el är dyrt. Och Agnes har tvättmaskin, men ingen torktumlare. Tvättställning inomhus om vintern och härligt klädstreck ute om sommaren. Agnes önskar sig inte Emmys vedermödor och slit. Det ÄR skönt att det finns tvättmaskiner, och allt annat som faktiskt gör kvinnors liv lättare. Att sedan vissa dammsugare är förbaskat tunga att manövrera runt är en annan sak. Dessutom finns det säkert det som är svårare idag än igår, både för kvinnor och för män.

Men hon kan avundas Emmy det som Agnes vill kalla frihet. Att kunna lägga ett nät och ta upp några abborrar, rensa och laga till dem utan att de behöver frysas och transporteras långa vägar. Att veta vad som behöver göras och göra det, utan vånda inför allt som inte går att förverkliga därute på Långviksskär. Att faktiskt inte veta vad Facebook är, och inte tro att man behöver veta det heller. Ungefär som Agnes med Twitter, hon ids inte. Vill inte. Det får räcka med blogg och FB.