Torsdagskväll. Jag har kollat kalendern för att vara på den säkra sidan. Korv Stroganoff med ris till middag – vem var Stroganoff? Google och Wikipedia säger att han var en rysk kock som vann en matlagningstävling. Förmodligen lagade han inte sin vinnande rätt med korv. Nåväl, gott blev det här hur som helst. Nu har yngste sonen diskat och tar just en promenad med Molly, det regnar inte för ögonblicket. Ser inte ut att bli någon snö här heller, även om temperaturen ligger nära noll. Vill inte ha snö i maj.

Klockan är bara nätt och jämnt sju på kvällen, jag längtar redan efter sängen. Kanske läser jag några Agnes-sidor också i kväll, eller så somnar jag utan läsning. Kanske hoppar Molly upp i sängen, kanske nöjer hon sig med sin egen bädd. Jag är trött. Att läsa om Agnes påverkar mig. Hon var jag när jag skrev. Då var då och nu är nu, och det är inte stor skillnad mellan det ena och det andra. Tid är skillnaden. Jag har inte ro att plocka fram de utskrivna sidorna under dagen, med sonen och fd maken i samma rum som jag. Orden kräver min odelade närvaro. Trött läsning är möjligen bättre än ingen. Och vad syftar läsandet till? Städa bort, lägga på vänt i någon låda, göra annat med?