Förflyttning

Middagen är aväten, eller uppäten. Alla tyckte det var gott, bara lite spaghetti kvar. Ost orkade ingen äta. Vi (Molly och jag) hämtade sonen vid det som förr var en kiosk, numera en tom och övergiven restaurang ute vid stora vägen… Nu har sonen diskat, och kollar för ögonblicket om hans platta fungerar med min router – det gör den. Kanske också i lillhuset där han bor, en liten bit härifrån.

Har torkat av skärmen på datorn, det märks.

Kroppen är trött. Först bilkörning Norrtälje-Djurö, och färjor via Vaxholm. Så uppför backen till huset med en illskrikande (hjälper inte att smörja) skottkärra fullastad, tre vändor – en vända fick ske utan kärra, hälften fick gås upp, det blev för tungt. Så plocka in allt, kyl, frys, byrålådor och garderober. Varje gång är som om vi flyttar hit för gott. Köra en tvättmaskin och hänga småningom. Fikapaus, lite slapp läsning och så middagsförberedelser, åka och hämta sonen medan korven står i ugnen, hem och koka pasta. Äta. Nu är alltihop klart, jag behöver och tänker inte göra någonting mera idag. Jo, ta ett glas vin.

Nu sitter sonen ute i kvällssolen, läser något och har förhoppningsfullt en skön stund efter jobbet idag. Molly bestämmer sig för att lägga sig i sin bädd vid mina fötter, efter flera propåer. Hon hänger som ett plåster efter mig vad jag än gör, ibland blir det påfrestande, men vi klarar det, so far. Kvällarna börjar hon i sin bädd i mitt sovrum, någonstans mitt i natten hoppar hon upp i min säng – har jag tur landar hon inte på min mage, utan mera i närheten av benen. Så ligger hon där så länge det inte blir för varmt eller obekvämt, beroende på hur jag väljer att vrida och vända på mig. På morgonen tar hon sig upp i närheten av mitt huvud. Vid minsta antydan att jag är vaken börjar svansen dunka i sängen. Vidare låtsassovande är ogörligt. Vi kliver upp och börjar en ny dag.

person adjusting control on front load clothes washer

Photo by rawpixel.com on Pexels.com

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s