Middagen är aväten, eller uppäten. Alla tyckte det var gott, bara lite spaghetti kvar. Ost orkade ingen äta. Vi (Molly och jag) hämtade sonen vid det som förr var en kiosk, numera en tom och övergiven restaurang ute vid stora vägen… Nu har sonen diskat, och kollar för ögonblicket om hans platta fungerar med min router – det gör den. Kanske också i lillhuset där han bor, en liten bit härifrån.

Har torkat av skärmen på datorn, det märks.

Kroppen är trött. Först bilkörning Norrtälje-Djurö, och färjor via Vaxholm. Så uppför backen till huset med en illskrikande (hjälper inte att smörja) skottkärra fullastad, tre vändor – en vända fick ske utan kärra, hälften fick gås upp, det blev för tungt. Så plocka in allt, kyl, frys, byrålådor och garderober. Varje gång är som om vi flyttar hit för gott. Köra en tvättmaskin och hänga småningom. Fikapaus, lite slapp läsning och så middagsförberedelser, åka och hämta sonen medan korven står i ugnen, hem och koka pasta. Äta. Nu är alltihop klart, jag behöver och tänker inte göra någonting mera idag. Jo, ta ett glas vin.

Nu sitter sonen ute i kvällssolen, läser något och har förhoppningsfullt en skön stund efter jobbet idag. Molly bestämmer sig för att lägga sig i sin bädd vid mina fötter, efter flera propåer. Hon hänger som ett plåster efter mig vad jag än gör, ibland blir det påfrestande, men vi klarar det, so far. Kvällarna börjar hon i sin bädd i mitt sovrum, någonstans mitt i natten hoppar hon upp i min säng – har jag tur landar hon inte på min mage, utan mera i närheten av benen. Så ligger hon där så länge det inte blir för varmt eller obekvämt, beroende på hur jag väljer att vrida och vända på mig. På morgonen tar hon sig upp i närheten av mitt huvud. Vid minsta antydan att jag är vaken börjar svansen dunka i sängen. Vidare låtsassovande är ogörligt. Vi kliver upp och börjar en ny dag.

Photo by rawpixel.com on Pexels.com