Agnes sitter i fåtöljen i hörnet. Hunden ligger där bakom. På andra sidan rummet kollar fd maken teve, med hörlurar som tillåter Agnes att slippa höra ljudet av till exempel Allsång på Skansen. Hon har fått för sig att det programmet pågår just nu. Tänker inte kolla. Ibland är det skönt att kunna ta ur hörapparaterna ur öronen och inte höra.

Hon tar en klunk ur vinglaset. Nyss smakade hon av den limoncello hon gjort, med citronskal och -saft, sockerlag och vodka. Förvarat i kylskåp i fem dagar. Därefter silning och upphällning i en tom ginflaska. Nu gäller det att komma ihåg vad som är vad, limoncello i Dry Martini-glas med Marezzo är förmodligen inte så lyckat. Eller tvärtom – hur det nu skulle se ut. Hur dricks limoncello? Som likör? I drinkblandning? Hon får kolla. En vän på FB inspirerade henne, och så stod hon plötsligt där med citroner och vodka. Nu har hon limoncello eller åtminstone något som liknar det, senast hon smakade sådan var när sonen och sonhustrun varit i Italien och kom hem med en flaska till henne.

I morgon behöver hon nog åka ner till byn och biblioteket, flera böcker ska bytas ut. Och mjölk inhandlas i affären, kanske frukostbröd till henne också. Fd maken äter samma bröd (rågmust) varje morgon, med samma pålägg, finsk jaktkorv, och björnbärsmarmelad, inte på samma macka, på två. Plus ett kokt ägg. Och kaffe med mjölk. Därefter fem piller. Han behöver numera pålitliga rutiner.

Det gör antagligen Agnes också, behöver rutiner. Men hon stretar emot, försöker få sig att tro på att hon vill bli överraskad, vill göra något oplanerat och oväntat roligt. Något hon inte tänkte sig när hon somnade kvällen före. Hon är ganska säker på att hon blir väldigt less och uttråkad om allt bara går i samma hjulspår som det alltid gått, varje dag. Tryggt, jovisst – men dötråkigt. Såvitt hon vet finns det ingen i närheten som har lust att överraska henne numera. Mannen hennes var bra på sådant, när han ville. Nu finns han inte längre. Agnes saknar honom.

Photo by rawpixel.com on Pexels.com