Agnes önskar att hon hade en lättare laptop, fortfarande med stor skärm, och lätt. Helst utan sladdar dessutom. Nu slåss hon med den hon har, och den är bra, och tung, och behöver sin sladd för att inte bli trött. Ibland blir den också helt svart och vill inte, men det har hittills gått över.

Hon inser att hon nog inte riktigt hängt med de senaste åren, vad gäller datorer och liknande. För några år sedan försökte hon hålla reda på vad som hände och vad som kanske kunde vara alternativ också för henne. Nu har hon givit upp. Hon hänger inte med. Och än fungerar den dator hon har, och hon hoppas den fortsätter med det.

Det är inte helt bekvämt här på landet med en serveringsvagn och skrivare precis bredvid hennes stol, men det fungerar. Nagelfil, hörapparater (när de inte sitter i öronen), biblioteksböcker, hörlurar, vinglas, ett par servietter, utskrivna sidor och ett par pennor – alltihop finns i närheten. Molly också, antingen bakom Agnes stol, eller under den. Någon gång i hennes (Mollys) bädd framför Agnes fötter.

I natt fanns mannen hennes där i drömmen, med nycklar som ingen av dem visste något om. Var hörde de hemma, en vanlig nyckel och en plastbricka, som till ett kodlås. Agnes kände inte igen dem, och det gjorde inte han heller. Men de var glada att de hade nycklarna.

Så vaknade Agnes och klockan var oväntat nästan åtta på morgonen. Hon hade sovit gott mest hela natten. Mannen hennes vaknar inte längre, det som var han är aska i en familjegrav han inte ville ligga i. Han ligger där, och hon vet att askan finns där. Det räcker, hon har varit där en gång. Förmodligen är det bara hans familj som annars vet att det är där han stoppats i jorden, det syns inte på svärfaderns familjegravsten. Hon läste sig till det i adressregistret på kyrkogården. Annars hade inte heller hon vetat, ingen har talat om det för henne. Han lär inte bry sig.

Hans levande människa fattas henne. Hon är glad att han levde tills han dog.