Photo by Victor on Pexels.com

Julian Barnes´ Den enda historien. Har inte läst, ligger i startgroparna, utan spikskor.

Hur ser min ”enda historia” ut – nu när jag är nästan åttio år? Har den varit densamma under alla år? Vem skrev den, vem beskrev den? Jag, den första familjen, min familj där jag var mamma? Vems är min historia, min enda? Vad berättar den?

Jag kan se att många spår är desamma genom åren, många sorger liknar de gamla, några är värre än föreställningarna. Kärlekar, upplevda, önskade, inbillade, förskingrade. Hopp som gick sönder, hopp som blev verklighet och gick sönder. Fortfarande samma historia, min. Ännu hopp om ett liv, om kärlek, om glädje. Flämtande hopp, inte så självklart och starkt som för länge sedan, då det nästan var självklart, då det inte ens kallades hopp. Då var det visshet. Nu är det något annat som jag inte vill benämna.

Ändå, min enda historia handlar om liv. Varierande skepnad, olika mängder glädje och sorg. De senaste åren – liksom många av de föregående – en ibland brutal blandning av båda. Död och liv.

Just nu ska jag läsa Julian Barnes´ bok, och medan jag läser slipper jag se ett omslag med två tennisracketar. Än begriper jag inte vad de har där att göra.