Den enda historien. Den vi upprepar hela livet, i olika form. Kärleken, för det är det den enda historien handlar om. Allt enligt Julian Barnes, engelsk författare. Läser hans bok med den titeln just nu, och den får mig att tänka efter.

Kanske är Julian Barnes i ungefär samma ålder som jag. Och kanske är det vår ålder som får oss att refleketera över vår ”enda historia”. Vill inte kalla det visdom, det många av oss drabbas av när vi väl fyllt tillräckligt många år. Eftertänksamhet, tillbakablickar, lugnare tankar om det liv som hittills varit vårt. Passionerna finns nog där fortfarande, men de översvämmar oss inte, de får oss numera att le lite inåtvänt, minnas, sakna, kanske sörja. Eller enbart glädjas, tacksamt. Jag läser vidare i Barnes´ bok.