Nu kliar det i fingrarna, men hjärnan är trött. Agnes (eller jag) vill skriva, vill skriva en ”riktig roman”, som Torbjörn Elensky sa idag på btj-dagen i Göteborg när han presenterade sin herrgårdsroman. Vad nu en riktig roman är…

Inte vet jag, men skriva vill jag. Hur jag ska hitta ro och tid och lust samtidigt är en annan fråga. Ibland tror jag att jag gör det hela mera komplicerat än det behöver vara. Som nu till exempel, före detta maken sitter lugn och ser på teve, ett program om matlagning, någonting om ”höns och tuppar?”. Jag kan inte hävda att han stör mig, hörapparaterna ligger bredvid mig på bordet invid stolen. O.ch Molly är kvar hos bästa vännen till i morgon.

Det var intressant att vara med om en sådan här Bibliotekstjänst-dag, med förlag som presenterade sina nya böcker och bibliotekarier som lyssnade. En klok kvinna stickade medan hon (förmodligen) lyssnade. Inte alla presentationer var maximalt professionella. Samtal mellan förläggare och författare inför en levande publik fungerar enligt min väldigt personliga uppfattning inte så bra. Som publik känner jag mig exkluderad. De två där på scenen har fokus på varandra, och vi andra förmodas titta intresserat på. Den formen gör sig nog bättre i teve…

Kul att få vara med dock, och lärorikt. Också som egen träning inför min presentation av Free Spin, funderingar hit och dit dess förinnan, tills något kom ur min mun som nog inte liknade det jag skrivit ihop i förväg – men som fungerade. Att älta i hjärnan utan att definitivt bestämma sig för något är tydligen inte helt fel.

Skriv då, då. Nä, inte just nu, vet inte vad, fantasin räcker inte och verkligheten är lite för jobbig för ögonblicket. Den har för många frågetecken, för mycket som jag inte kan försäkra mig och andra om att ”det är okej, det går”.

Jag har glömt koden till mitt eget bankkort, använder därmed före detta makens, och för över pengar till hans konto efter inköp för egen räkning. Igår jeans, behå, mascara – inför att stå på scen fem minuter inför ett antal (stort) bibliotekarier i Göteborg. Ibland är livet absurt. Men, jag kan övertala mig – jag har inte köpt behå på många år (kommer bara att använda denna dyra i nödfall också), mascara behövde jag för enstaka tillfällen, och jeansen var H&M, billiga, tajta och i perfekt färgstämning till klänningen jag ärvt av bästa vännen. Så. Och pengarna är återförda.

Möjligen apropå flygskam, shoppingskam, etc. Så skäms jag inte.

Före detta maken ringde mig igår kväll, han var förvirrad och ville att jag skulle ringa äldste sonen. Gjorde. Sonen pratade med sin pappa, och lugnade honom. När jag så kom hem idag sent på eftermiddagen visade det sig att de piller han skulle ha tagit i morse fortfarande låg i skålen, med min lapp ”torsdag morgon”. De kunde ju inte läggas i det vanliga lilla saltkaret – där låg föregående kvälls piller när jag for – och då blev det förvirrande för honom. Sorgligt och stressigt, för honom, för mig, för sönerna. Vi behöver någon form av ytterligare assistans, jag fixar inte att alltid vara närvarande.

Just nu är allt lugnt igen, jag är hemma och betyder förmodligen trygghet för honom när hans sinne inte fungerar som det har gjort. Jag får bestämma oss för att en utebliven dos medicin inte är hela världen.