Fredag som jag försöker göra om till lördag.

Både Agnes och jag är aningen dagvilla. Molly är hemma igen efter att ha varit hos vännen och tre andra hundar. Hon har badat, ”simmar som en bäver” enligt vännen. Och nu är hon nöjd att vara här med före detta maken och Agnes. De har ätit lax, spenat och god Gotlandspotatis till middag. Ost efter. Nu är det snart dags för Rapport. Inte för Agnes, då tar hon hörapparaterna ur öronen.

OM nu TV4 hör av sig i veckan och vill något, vad gör Agnes då? Jo, hon börjar med att ta på sig den blå klänningen, armbandet och ringen – klädsel som hon känner sig både fin och rimligt säker i. Klänningen har hon ärvt efter bästa vännen, armbandet har hon fått av mannen sin, och ringen har hon köpt själv, till sig själv. Så försöker hon samla ihop allt om sin bok i huvudet – och inser att det inte går. Hon får lita till att hon hittar det hon behöver, när hon behöver det. Om inte så blir det väl inget inslag, men det vore ju synd.

På tisdag ska hon till tandläkaren halv tolv. Den där tanden som tidigare krånglat har börjat krångla igen, och det duger inte inför möjligt teveframträdande. Inte inför releasen heller. Så.

På Facebook är det härligt med hästkraft, det är flygskam och annan -skam, ät mindre kött, shoppa inte, bortsprungna kaniner, och mycket annat. En del intressant, annat inte så intressant. Agnes tittar och känner sig enbart som en som tittar, betraktar, står bredvid och glor. Rosa himmel med blå övertoner, svarta tallar mot himlen. Vackert, det berör henne. Facebook alltmera sällan.

Förmiddagens tvätt är torr, den blå klänningen går att använda igen. Och resten av tvätten också. Före detta maken har diskat middagsdisken, Agnes har enbart suttit i sin stol och ätit kakor. Bokstavligt, kolakakor och kanelkakor, inköpta på Ica Maxi i Gustavsberg, bakade på plats. Goda dessutom.

Nu är hon så där stirrigt ostyrig igen, vet inte vad hon vill och absolut inte vad hon inte vill. Det där livet med internetscasinospelande – nu för länge sedan – gav nog en viss intressant spänning till tillvaron. Plus allt det andra, det eländiga, skamsna, fattiga, skyldiga. Det där med fingrar som var stela av att ha knappat in insatser, noterat förluster, bytt casino och hoppats på bättre tur annanstans. Det där galna, obegripligt konstifika. Det som Agnes hjärna inte någonsin kommer att kunna förstå – hur kom hon att tappa all sans? Hon hade nog gjort det i andra sammanhang – men hon hade ju aldrig spelat på någonting, aldrig satsat sina pengar som hon kom att göra.

Just nu är hon övermätt på sitt spelberoende jag, hon vill vara en alldeles vanlig och möjligen normal nästan 80-årig kvinna. Hur nu en sådan ser ut och beter sig, hon vet inte. Hon vet bara att hon knegar på, hon lagar mat, handlar och tvättar, torkar golv och ser till att hunden får mat och vatten. Kommer ihåg att begära nya recept åt mannen. Ser till att hans finska påläggskorv alltid finns till frukostmackan. Hon både äter och dricker själv också, och före detta maken får både frukost, ibland lunch (han vill oftast inte ha) och middag. Och glass en stund senare (när Agnes konsumerar sina kakor).

Och så lanseras hennes berättelse om spelmissbruk på fredag. Om allt fungerar så finns Free Spin i fysisk form då, så att hon kan klämma på boken och hålla den i handen och förundras. Övertyga sig om att det faktiskt är en bok. Hon har skrivit en bok. Det blev faktiskt en bok.