Molly är nöjd efter en timmes promenad. Det är jag också.

I morgon tandläkaren, journalistmöte, och därefter färd hem till mitt lilla hus i Roslagen. Onsdag morgon vid 7-tiden ska bilen in på service i Norrtälje och kanske reparation av ABS-systemet. Lampan lyser… Mannen får hantera Molly under tiden, om han inte vågar släppa ut henne, så får hon finna sig i att vistas på altanen som går att stänga till. Hoppas det inte regnar. Och så får jag kolla att det inte jagas på gården…

Igår när jag kom hem till sonen för att hämta mannen, satt han i soffan och blundade/sov. Det jobbades ute med grannarna och hade grillats korv, han hade nog varit ute med rullatorn i en timme. Satt större delen av den tiden, och kunde förtjust berätta igår kväll att en liten alldeles vit grannkatt hoppat upp i hans knä. När han vaknade till  där i soffan och fick se mig talade han fort om att han längtat, vi kramades. En stund därefter skulle vi fika i köket, och då kom han visserligen upp ur soffan, men satte sig genast igen. Han ville inte, kunde inte, stå eller gå. Var helt borta i benen (och resten).

Svärdottern och jag bestämde oss för att det nog handlade om att nu var jag där, då behövde han inte anstränga sig längre. Ungefär. Senare gick det bra att komma ut till bilen, och väl hemma kom han dit han skulle. Idag är han okej, men ville inte gå ut på sin lilla promenad. Han slipper. Det är svårt att se honom så totalt hjälplös som han var igår.