Julia och jag pratade idag också om vad som kanske ändå varit bra med det katastrofala casinospelandet.

Mitt skrivande, alla vänner, på skrivsajten 1.av.3 (tack Maria och Jack) först, och Facebook och bloggen sedan. Vänner som är mina för livet, även om jag inte mött alla i den så kallade verkligheten. Den energi och lust att leva som kraschen också medförde var överraskande, och viktig. Lättnaden. Den gjorde klart för mig att jag inte längre ville ha de hemligheter jag haft, och att jag fortfarande (”kanske” till en början) kunde skapa mig en tillvaro, igen. Nu vet jag att det gick, trots andra och oväntade sorger efter vägen.

Jag lever. Och jag är glad i mitt liv, även om det inte alltid hörs eller syns. Jag är innerligt tacksam mot alla som bidragit till att jag idag har ett gott liv – före detta maken, barn och barnbarn med familjer, systrar, bästa vännen, och alla ni andra. Tror ni vet vilka ni är.

Livet fortsätter utan att du alltid har en aning om hur det kommer att se ut. En dag, ett ögonblick i sänder. Det är allt vi vet, ögonblicket då vi lever. Och tanken att leva tills vi dör är inte dum!

Photo by Wayne Evans on Pexels.com