kissa hit och kissa dit, kissa hit och dit

Apropå krokna, både han och jag. Det är tyngre att bli gammal än jag förstått hittills, borde ha begripit mera – men vad skulle jag ha gjort med vetskapen? Förtvivlat? Nej, det är som vanligt, bara att ta varje dag som den kommer med små eller större irritationseruptioner. Och hoppas att den som står i vägen för utbrottet  orkar med det. Än klarar vi mina utbrott och hans kissande bredvid, men jag vill inte ha flera blöjor i skurhinken. Bäst att tömma hinken i kväll.

Har skalat en liten lök, tagit fram potatis att koka, patén ligger i kylen, Cumberland-såsen är framställd, liksom osten. Har inte dukat ännu. Pratar med mannen om att han måste tala om för mig när han inte hör vad jag säger. Jag ser hur han viker undan med blicken och misstänker att han inte hört. När jag frågar har han inte hört. Det blir jobbigt för honom när jag låter illa, utan att han varken hör eller begriper vad jag säger.

Hur blev det så här? När blev det så här? Vilken tur att mannen min är död, och inte behöver mig trots att jag behöver honom. Tur för Jan i alla fall, inte tur för mannen min – eller kanske ändå. Tur också för honom, jag tror han var färdig med levandet. Han hade haft sitt födelsedagskalas som jag inte var inviterad till/inte ville vara med om. Veckan efter dog han. Snygg sorti för en levnadsglad man. En härlig älskare, en älskad man. Jag saknar dig, du som fått vara ”mannen min” i min bok om våra svåra år tillsammans, utan varandra och med varandra.

Min före detta makes demens kröp på oss båda. Tror inte någon av oss insåg eller ville inse vad som var på gång. Jag drog igång en demensutredning som gav besked. Nu försöker vi båda leva med det beskedet, och livet ändras från dag till dag. Det kan ingen berätta om i förväg, det finns inga säkra informationer att tillgå. En enda, det blir inte bättre. Det går inte att behandla. Det går enbart att leva med, och till slut inte leva med. För honom, och i någon mån även för mig. Jag tänkte på det när jag var ute med Molly i eftermiddags. Att jag kommer att vara med honom när han dör – om jag inte dör före honom, knall och fall. Jag hoppas att jag är där, hoppas att jag kan hålla hans hand och därmed försäkra honom om att ingenting någonsin mera är farligt. Ingenting kommer någonsin att vara så obegripligt förfärligt som när vår son Mats dog. Han dog en gång, min före detta make och jag kommer att dö en gång, varsin gång.

Jag pussar honom, kysser inte längre. Det räcker kanske, och gör det inte det, så är det så. Han är ledsen ibland, jag är ledsen ibland. Det är vårt nuvarande liv, det liv som min svärdotters mamma levde med sin man, tills det inte gick längre. Jag förstod inte ens då hur det kanske var. Livet är snällt emot oss när vi inte förstår. Att förstå och inse skulle kanske göra oss oförmögna att hantera det vi har att hantera, att leva det liv som är oss givet.  I varje stund, varje ögonblick, Lina Sandell, ett ögonblick i sänder. Hur stod du ut med det liv som blev ditt till slut? Det förmår jag inte ens försöka förstå.

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till kissa hit och kissa dit, kissa hit och dit

  1. bergalott skriver:

    Kära Margareta, jag ser det som att du går ur den ena luten efter den andra. Av någon anledning och den får vi förmodligen aldrig reda på. Det beror lite på hur vi resonerar kring livet vi fick – vad vi gjorde med det – hur det blev – och sopa ihop resterna och försöka förstå så gott vi kan.
    Som vanligt skriver du som du brukar. Vackert språk som du behärskar till fulländning och som ger uttryck som känns in i märgen.
    Kram ❤

  2. beskrivarblogg skriver:

    Ja, min vän, lut är det både här och där, kanske kallas det karma av många – livet vi fick och vad vi gjorde av det, och hur vi sopar och sopar… Att skriva om skiten (!) eller det andra, det lättar i stunden; och mannen varken vet eller bryr sig. Sönerna kanske tycker att jag borde vara varsammare, men än så länge har ingen sagt det – och då får det vara som jag gör det. Kram vännen, skönt att du är med mig hur det än är

  3. Tony skriver:

    Fint inlägg.

  4. Lena. skriver:

    Sa gripande,det kanns i hjartat.Stor kram.

  5. Pia skriver:

    Fint skrivet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s