Lördag 1 februari 2020 – regnar, tre grader varmt.

Jan väckte mig och Molly kvart över sju när han tände i köket, jag talade om att det var för tidigt. Om vi båda sover, är det för tidigt. Sur var jag, men det gick fort över, släppte ut Molly och fixade frukost. Nu sover Jan i sin stol med filten över sig, spisen brinner och fläkten surrar. Jag är hyfsat vaken. Kallt te i muggen.

Datorns batteri hade nästan laddat ur, glapp någonstans eftersom kontakten satt i. Nu laddas det, men antagligen börjar batteriet ta slut. Nu är batteriet snart fulladdat igen. Bra att det går att följa processen.

Jan rakar sig med rakapparaten, han gillar nog bäst att raka sig med hyvel, men ibland är det bekvämt att som nu sitta i sin stol med filten om sig och sköta rakningen.

Har diskat frukostdisken, diskbänken ser härligt tom ut. Där står nu kompostpåsen i sin hållare (hittar inget annat ställe för den, skåpet under diskbänken har besök av möss emellanåt). Bestickburken står där. Övriga diskattiraljer, borstarna i svärmors fina keramikkanna och diskmedel, plus knivstället, står på den smala kakelytan längs vasken. Handtvål bredvid kranen, liksom den lilla fenomenala burken att dutta borsten mot när man bara vill ha lite och inte fylla hela diskhon. Ett dolt lysrör ovanför diskbänken. Och en lätt musäten Wettexduk hängande på ”väggen” mellan vask och diskho.

Till höger om diskbänken finns en liten yta där brödburk och tekanna får plats, ovanpå lådorna. Bakom brödburken, rostfri från Avesta och Neijmans för länge sedan, står ett lock till en ostronlåda. Det minner mig om alla de ostron vi åt, mannen min och jag. Numera är jag för lat för att själv öppna ostron, och de är godare att äta i rätt sällskap. Med någon som älskar ostron.

Jan sover igen, slocknar nästan mitt i en mening. Jag börjar vänja mig.