Måndag, mulet. Ännu inget regn när klockan är halv tre på eftermiddagen. Det blåser. Nätt 20 grader. Jan går några varv runt huset, har ingen lust att gå med rullatorn på vägen idag. Tvättat, och fått in tvätten torr. Rena lakan i kväll. Fiskbullar och skrubbad färskpotatis till middag, sallad och ost för den som vill. Potatisen är redan befriad från skal, och handen som höll potatisen är (nästan) befriad från yttersta hudlagret.

Jan dimper ner i soffan, trött efter bara de här stegen. Det bekymrar mig att han är så ovillig att gå. Både han och jag vet att han bara blir sämre, ju mindre han använder benen. Pratar med ena syrran en stund. Hon skulle cykla till Willys och hämta en beställd matkasse.

När jag sitter så här och tänker, eller åtminstone ser ut som om jag tänker, så far min tumme ofelbart upp till hakan. Och där känner jag genast små skäggstrån, som måste bort. Genast. Jag förundras över att de kommer tillbaka så fort – eller så är det bara jag som tycker att det går fort.

Testar bonuserbjudande efter att ha köpt hörapparatslang på Batteriexperten. Vi får se hur det går med det, begrep inte riktigt instruktionerna om att länka hit eller dit… Har mejlat dock. Nu pincett och skäggstråborttagning. Gjort. Blir namnsdagsgratulerad av kompis per telefon, och inser att en annan vän också heter Margareta. Därmed trevliga samtal med båda två, jag ringer annars alltför sällan själv.

Dags för vårt ”afternoon tea”, som icke består av te och bakelser utan av vin, oliver och kex med ost, idag. Skyller på corona, som bidrar till nya rutiner när det gäller förströelse…

Ena syrran fick klappa barnbarnets nakna lilla fot idag, lycka. Den andra har två barnbarn i England, och dem får hon ju inte träffa. Sondottern i Uppsala träffar hon dock, åtminstone i skogen på svampletarpromenad. Och vi träffar inte våra, vare sig ”barn” eller barnbarn. Kanske kommer äldste sonen och sonsonen (en av dem) hit till helgen för fortsatt takarbete. Vädret (om inte annat) avgör. Jan frågar varje dag om jag hört något av sonen, och han får samma svar varje dag.

Nästa vecka börjar den yngste sonen sin semester. Han har stort behov av att få bli lite omskött, och jag har sagt att jag hämtar honom i Sundbyberg så att han slipper åka buss hit ut. Hans vän är sjuk, får behandlingar mot lymfom och kan inte utsättas för infektionsrisker. Men han behöver vila och är välkommen hit. Han kan sova i lillhuset, och vi kan äta med tillbörligt avstånd till/från varandra. Eller så kan vi åka härifrån och han stanna, när vi väl har handlat så att han har det han behöver. Vi kan ju välja att vara hemma hos mig på Addarsnäs. Vi får se.

Det är mycket ”vi får se” numera. Inte för att planer höll förr heller, men nu är det ju omöjligt att ens låtsas. Ingenting går att planera – mera än det jag skriver om varje dag: tvätt, mat, behöver göra si eller så… Och de planerna ändras också, men då av mig eller Jan. Skillnad.

Nu är det ett osynligt något som heter corona som har kontrollen – eller bristen på kontroll. Och vi som av ålder eller andra skäl klassas som riskgrupp är speciellt utmärkta, särskilt bortom all egen kontroll. Nu visar en utredning att äldreboenden ”generellt” satt in palliativ ”vård” av gamla och sjuka – utan kontroll av läkare, utan möjlighet att ge/få syrgas, et cetera. Jag blir rädd, som gammal. Och då är jag ändå frisk såvitt jag vet, åtminstone kroppsligt. Kan fortfarande klara mig själv, kan till och med ännu klara Jan och hans primära behov. Men sedan, men om? Vill inte bli ”omhändertagen” av institutioner som ger mig morfin så att jag kan dö tyst och stilla, när jag kunde ha fått annan hjälp och därmed ett lite längre liv. Kanske till och med ett bra liv. Skrämmande.

Nu har jag flyttat ut och skriver på batteri. Eftersom det är mulet syns skärmen. Skönt att sitta ute så mycket som möjligt. Molly ligger nära, under bordet. Ett par stora tallar ligger nerblåsta inom synhåll. Vem ska ta hand om dem? Inte Jan och jag. Vi har slutat med sådant. Fönsterhaspar klarar jag med nöd och näppe (vilket konstigt uttryck), men inte mycket annat av allt det som var naturligt förr.

Photo by Adrian Jozefowicz on Pexels.com

Jag tänker på bygga hus, bära allt som skulle upp från vägen,   flytta sprängsten, bära vatten i hinkar med ok, ta hand om tre ungar som samtidigt spydde ner huset i magsjuka och jag hade ryggskott. Jan arbetade. Laga mat åt egna och andras barn, tvätta då också, men med betydligt sämre möjligheter än idag. Grannhustrun och jag vevade till exempel något som hette tvättmaskin – om tvätten blev ren vet jag tack och lov inte. Vi låtsades väl. Varifrån apparaten kom vet jag inte heller, och inte vart den tog vägen. Vi fick inte vatten uppe vid huset förrän efter många år, då vi hade råd att borra. Nu välsignar jag varje dag både vatten och tvättmaskin.

Vårt (Jans och mitt och barnens) liv här har gått genom åren från 1965 till nu. Femtiofem år, jag har visserligen varit borta ett antal år, men är nu tillbaka igen. Vi är gamla. En del är sig likt. Jag hittar fortfarande svamp där jag hittat den i alla år. Annat är olikt, obekant. Nya grannar, okända. Nya stigar i skogen, trädfällen som förändrar orienteringsförmågan. Pumparna nere vid vägen används inte längre. Vattnet är nog inte drickbart. Vägen nedanför huset har bytt namn, från Storängsvägen till Grönängsvägen. Kanske fanns det för många storängsvägar.

Sönerna kommer ännu hit, och deras barn. Mats är död. Han saknas här. När mycket annat var svårt och omöjligt att hantera, hittade han en fristad, tillsammans med Jan. Till slutet. Han finns här fortfarande, i allt han gjorde. Han renoverade lillhuset, han och hans bror byggde altanen. Han och hans pappa såg till att stigen blev en väg upp till huset. Han tog hand om nedfallna träd i skogen närmast husen. Han fattas. Och jag vill tro att han ändå hittade någon sorts ro här, in i det sista. Det var här han levde, det var här han dog. Och vi andra lever vidare, så gott vi kan. Här och där.