Mera tillbakablick än framåt numera.

Så typiskt att detta är det enda jag kan skriva i det här dokumentet – fragment, förvisso. Men det är faktiskt så, att jag tänker mera på det som varit, drömmer om det som var – än tänker på nu. Tror att pandemins begränsande tillvaro och tänkande påverkar också mig. Men gillar verkligen inte att min föreställningsvärld krymper därför att vi alla kan bli sjuka i covid19. Kan dö i sjukdomen. Åtminstone vi som är gamla, och kanske dessutom sjuka.

Aldrig har jag känt mig så dödlig som nu. Det har ingenting med intellektuell förståelse att göra. Enbart en emotionell övertygelse som inte någonsin tidigare varit lika stark och ibland överväldigande. Någonstans såg jag ord som beskrev att karantän och isolering och vad därtill hör är farligare än covid19, att flera kommer att dö av annat än coronasmitta. Kan lätt föreställa mig det.

Grannen kom över med en liten flaska bubbel för att gratulera till namnsdag. Hon gladde oss.

Så gick hon hem för att ringa dottersonen som skickat hälsning till min namnsdag. Och vi gjorde oss klara för natt, Jans strumpor av, benen insmorda, nattpajta på. Och vattenglas vid sängen. Persiennen ner, fönstret stängt, så vill han ha det. Och får ha det.

Jag sitter uppe en stund till. Varför vet jag nog inte. Kusin Lena ringde och gjorde mig glad. Vet inte när hon ringde senast, eller jag, för den delen. Förmodligen flera år sedan jag ringde. I morgon åker syrran dit, och det är jag också glad för. Fint att de har den kontakt jag inte riktigt klarat av.

Photo by Tatiana Syrikova on Pexels.com