Den här månaden går för fort. Vart tar sommaren vägen?
Torsdagen är snart gången, vinden har lagt sig. Och Jan med. Jag sitter i min stol med Molly bakom mig. Disken är diskad, snart går även jag till sängs. Men inte än. Av någon anledning sitter jag fortfarande här, och har datorn i knät. Vill skriva något, men vet inte vad.
Klockan är bara nio, det är för tidigt för sängen.
Talade med Jan tidigare idag om att kanske åka ner till Stavsnäs i morgon. Han och hans familj bodde där flera somrar när han växte upp. Kanske kan han känna igen något, kanske kan han bli glad av något.
Jag tycker mitt liv är torftigt. Hans är det i högre grad. Mera torftigt, vad kan det heta? Han vill just ingenting, jag vill ibland någonting även om jag inte gör något, eller riktigt vet vad jag vill. Han kan inte eller vill inte läsa, jag läser hela tiden och försmäktar om jag inte hittar något att läsa. Han diskar, jag kan sysselsätta mig med diverse hushållsgöromål. I den mån jag vill och ids. Han kan inte längre laga mat, han kan inte baka (jag kan nästan inte heller, men gör det ändå). Han städar inte, har just aldrig gjort. Jag gör det. Han tvättar inte. Jag gör det. I går kväll kunde han inte stänga av teven, jag gjorde det kvart i två i svarta natten. Som lystes upp av teveljuset.
Jag vet inte hur jag skulle stå ut om jag var Jan. Jag vet att jag inte skulle stå ut om jag var Jan. Men jag vet inte (tack och lov) vad jag skulle göra om jag var Jan. Hans liv är eländigt. Tror jag, men vet inte. När jag gav honom en kram idag, kunde han säga att just då var livet bra.
Photo by Valeriia Miller on Pexels.com
beskrivarblogg 
💖💝kram i höstvädret
Till dig också!
Thank you, I love koalas.
Have never seen one IRL, but love them anyhow
I’ve seen a couple but always in rescue centres, never in the wild.
Nice anyhow
Ok. Idag är det fredag och vi har tagit oss en bit in i den. Segt som kola utan sötma. Dagar som fastnar mellan tänderna. Ohågsenhet som ett ok. Företagsamhet som piska. Monotonin som tröstlösa näsdukar. Tid som ständig följeslagare. Tankar som aldrig får svar.
Och på det en koala – längtan efter tröst och värme i en famn. ❤
Du såg koalan för vad hen var – en kram. Och en längtan efter tröst och värme i en famn – älskar dig
Uppskattar ditt förhållningssätt till livet och hur du lyfter fram det meningsfulla i våra vardagliga handlingar. Jag njuter av att läsa dina beskrivningar. Tack! Gunilla
Gunilla , jag uppskattar det du säger! Tack.
tack
gunilla – jag uppskattar det du säger – tack!
Jag tror att Jans liv trots allt är ganska bra. Och det är förstås mycket tack vare dig.
Tack Karin, ibland tror jag som du. Kram på dig – saknar dina bilder!