Söndag 9 augusti 2020 – dagen har ägnats åt frenetiskt städande, golvtorkande och tvätt. Och fantasyläsning, har läst ut Robin Hobbs Narrens uppdrag, 600 sidor drygt. Inte alla idag dock.

Jan har tagit en kort rullatorvända på vägen utanför mitt hem. Annars sitter vi på altanen, eller inomhus vid bordsfläkten. Ska strax gå ner till sjön för ännu ett dopp, så länge inte gårdens ägare är här nyttjar jag badhustrappan för att komma i sjön och upp.

Två stora krukor gav ungefär tio små potatisar. Resten får stå och kanske växa till sig, jag har inte sett någon blom.

Och nu är det den tionde dagen i augusti, redan. Vi åker till Djurö, utan Molly.

Jan går till sängs tidigt, jag sitter uppe. Varför är oklart även för mig. Det är tretton grader ute. Torrt i markerna, ingen ny svamp (tror jag). I morgon ska jag kolla. Och tvätta. Kassen med ren tvätt (lakan mm) står kvar hemma hos mig, i sovrummet. Där står den bra.

Här är fint städat efter helgens kräftfiskande och -ätande. Och vi har en hink kräftor i frysen, de blir bra när yngste sonen kommer hit på onsdag. Får bara komma ihåg att ta fram dem i morgon. På torsdag bör jag åka och ta det blodprov som jag uppmanats att ta inför min ”planerade röntgen av njurarna”. För ett par år sedan konstaterades att jag har ett litet bråck på en blodåder till ena njuren – nu ska det följas upp. Tacksam för det och hoppas att det är lika okej som det var för två år sedan. Men jag får inte dricka vin dagen före blodprovet – det blir svårt…

För så är det ju, jag dricker vin mest varje kväll. Jan håller sig till alkoholfritt, jag gör det inte. Och inte är jag packad när jag lägger mig, men jag vill heller inte avstå. Skyller på corona, som förmodligen har lite att göra med mitt vindrickande. Och mina Dry Martinis, som jag också vill ha när bra gin och Marezzo gives. Eller i alla fall har inhandlats. Senare i veckan.

Just nu försöker jag uppamma tillräckligt intresse för att läsa nästa bok av Robin Hobb, Narrens hemlighet. Författaren är en kvinna och Robin Hobb är en av flera pseudonymer för Margaret Ogden. Innan jag förstod det trodde jag att författaren var en man. Hur som är jag imponerad av fantasi och detaljrikedom i författarskapet. 600 sidor igen, drygt – hur orkar hon? Var hittar hon kraften och inspirationen och ihålligheten och varför ledsnar hon inte och tvivlar på sig själv och ger upp sitt projekt? Beundran värt.

Kvällen är stilla, ingen vind. Solen går ner bakom tallskogen, rosa långt borta. När vi åkte hit över Djuröbron avundades jag alla som seglade i sina båtar, på väg ut i skärgården. Okej, en del gick för motor, men många tog sig fram med vindkraft. Jag längtade efter att åter få sova om kvällen, vaggad i en båt tryggt förtöjd. Gunga lätt. Nu sitter jag förankrad i min stol, i ett litet hus på ett berg, lite för långt ifrån ”sjön” som Östersjön heter på mitt språk. Men det är bra nog, jag är trygg. Och jag kommer att somna om en stund, även om jag vaknar efter några timmar. Och somnar om. Och börjar tisdagen, med de bestyr som ska till. God natt nu.