Jan klarade trappan och färden hem till Sundbyberg. Nu är vi hemma i lugn och ro, har ätit en lätt lunch och jag har plockat fram diverse ur frysen till middag. Eftersom jag är urdålig på att anteckna vad det är i burkar och plastpåsar så kan det bli en överraskning. Någonting med pasta till blir det hur som helst.

Har också tagit fram varningstriangeln i bilen, och sett till att alla bälten går att stänga. Alla ryggstöd uppfällda i baksätet. Rullatorn står nu i lägenheten. Borde ha tvättat bilen också och försökt låsa upp dragkroken. Nyckeln har jag i alla fall med mig i morgon bitti (förra gången hade jag helt glömt bort den), vi får väl se om det går att låsa upp låset. Ska be den som kollar bilen att ta loss kroken, så att jag kan ha den i bilen. Jag använder den ändå aldrig.

Klockan är halv ett. Jag tänker inte närma mig tvättstugan idag, men ska se efter i morgon bitti och det finns någon tid i morgon.

Jan har vilat på sängen en stund, nu har vi ätit Tuc-kex med det sista av skagenröran, och lite italiensk skinka till varsitt glas vin. Ni vet vem som dricker vad. Jan tittar ut genom fönstret, kanske ser han något som fångar hans intresse. Det är söndagseftermiddag i Sumpan. Tyst (ingen trafik, söndag), stilla. Ingen stress heller just nu, den tog överhanden i morse och är nu nöjd med att hålla sig borta. Dyker säkert upp igen…

Jag tänker på artikeln i SvD om författaren som säger att han inte skulle vilja läsa hans böcker, heller. Han har givit ut fyra romaner, och diskuterar vad som är ”bra” litteratur, och hur den ändå inte läses. För nu ska det vara andra medier, böcker att lyssna på och böcker som är film.

Jag är inte alls säker på att jag begrep vad jag läste, men jag blir ledsen över att en skrivande människa, med fyra utgivna böcker, inte har större respekt för det han gjort. Min bok har inte heller (han pratar om att han släpar runt kartonger med sina böcker från vindsförråd till vindsförråd) sålt i någon stor upplaga. Jag har tre (fyra?) kartonger hemma i Jans lägenhet. Nej, tre där och en under den gamla buffén hemma hos mig. Och någon gång kanske jag slutar släpa med mig dem.

Men jag är ändå stolt att Free Spin blev utgiven, stolt att jag gjorde den boken, stolt att den bidrog till att mitt spelmissbruk avslutades. Det finns mycket jag fortfarande är ledsen över när det gäller mitt spelberoende. Men skammen har krympt, sorgen finns kvar. Och jag finns kvar, skuldfri.